EN CHANS TILL har Flyttat!!!

Om det råkar vara någon som fortfarande tittar in här någon gång så har ni säkerligen märkt att EN CHANS TILL HAR FLYTTAT sin verksamhet till:

www.petterseander.com

EN CHANS TILL lever helt enkelt vidare under avsnittet "Texter/Blogg" där istället! Väl mött!

Petter

JJ Cale/Jörg Bundschuh - On Tour With JJ Cale: To Tulsa and Back

skivbolagsdirektören ringer exalterad upp jj cale i början av sjuttiotalet:

direktören: jj, du har en hit! fattar du, du har en hit!

jj: ok. jaha, kul!

direktören: nu måste du ut och turnera.

jj: ok, men varför det? om det redan är en hit så finns det väl ingen anledning?

jjs manager: kom igen nu jj, du kan vara med i dick clarks tv-show nästa vecka!

jj: med bandet då eller?

jjs manager: nejnej, du mimar till en låt bara. kommer ta plattan upp på listorna.

jj: nejdu, glöm det. det verkar fånigt. säg till den där snubben att det blir inget.

jj cale är sinnebilden för egenhet. förutom att i princip skapat ett eget sound (som numera kallas the tulsa sound) har han också visat en helt enastående stark integritet i en bransch som till stora delar bygger på att fläka ut sig, ställa upp och följa normen. han har aldrig förstått mekaniken som driver musikbranschen. han verkar göra det svåraste på allra lättast sätt. han lever för musiken inte för berömmelsen, i altruismens renaste form. 

i dokumentären "on tour with jj cale: to tulsa and back" (2005) visar han för första gången upp en mer privat sida. vi följer cale och hans band på turné genom sex delstater och en del mer eller mindre skakiga liveframträdanden varvas med fantastiska återblickar och underhållande anekdoter. till skillnad från standardmall 1a för musikdokumentärer får vi inte speciellt mycket av kändisar som på rad hyllar. istället får jj själv ta oss med till platserna där allt började.

vi befinner oss i downtown tulsa, oklahoma. öde. helt tomt. tulsa var under en glansperiod en av de allra mest blomstrande oljestäderna i södra usa. nu har produktionen i stort sett helt och hållet flyttats och stadens nöjesdistrikt är mer eller mindre öde. det var här, i det dåvarande och ständigt närvarande femtiotalsmyllret, som jj fann sin egen tillbakalutade stil, någonstans mellan blues, träskboogie, country och western swing. som främsta influens nämner cale den numera i princip bortglömde jazzpianisten mose allison. allison verkar ha haft en stor påverkan på den generation musiker som blev professionella i början av sextiotalet. jag minns till exempel att pete townshend från the who någon gång sa att just allison var den musiker som fick honom att plocka upp gitarren (och sen spelade ju det bandet in en version av allisons "young man blues", men det är en annan historia). det står i alla fall bortom alla tvivel att allisons extremt försiktiga och välfraserade gung återfinns i mycket av jjs bästa material.

när jag går igenom mina gamla jj cale-plattor hemma så slår det mig att han redan från starten hittat sitt sound och sitt snustorra produktionsideal. konceptet har han sedan förfinat under hela karriären. inte en ton för mycket. inte ett slag på trummorna som inte behövs. folk kallar det "laid-back". cale själv menar, i dokumentären, att han inte alls är speciellt tillbakalutad. om han vore det så skulle han inte turnera, spela in skivor och hålla på med allt slit. då hade han bara suttit på verandan utanför barndomshemmet i tulsa och spelat gitarr för sig själv. 

kanske finns det något nostalgiskt, tillbakatittande, i hela cales sound. eller så är det bara ett nyktert konstaterande att åren flyr. jag vet inte. jag kallar det tidlöst.

---------------------

lyssna på spotify: En introduktion till JJ CALE

George Lindt/Susanne Messmer - Beijing Bubbles: Punk and Rock in China's Capital

det är svårt att tänka sig den populärkultur som omger oss utan dess historia. det är svårt att tänka rockmusik utan blues, svårt att tänka modern r&b utan soul, utan gospel. det går knappt att tänka sig dagens indie utan punken, utan manchesters åttiotal, utan discon. alla små delar bildar nya helheter, nya enheter, nya uttryck. 

gör ett tankeexperiment! tänk om du istället blev utsatt för all denna musikaliska historia simultant. att alla intryck och utvecklingskedjor istället för att spelas upp bit för bit faktiskt kommer till dig i princip över en natt. det borde rimligtvis bli så att urvalet blir stenhårt, att det individuella intrycket, för att skapa identitet, blir så exakt och smalt att det äter upp dig - dödar ditt eget personliga avtryck.

när jag tittar på den fascinerande dokumentären "beijing bubbles" slår det mig att precis just så blir det. viljan att uttrycka blir starkare än viljan att vara originell. intressant nog räcker det ibland ändå. intresset hålls uppe av intentionen. de tyska dokumentärfilmarna george lindt och susanne messmer följer den lilla, men ack så gryende punk och alternativscenen i kinas huvudstad beijing. dom följer med banden hem, till replokalen, till den föräldrageneration som plötsligt och lustigt fått se sina barn vända ryggen till allt det som så länge varit det givna i kina - ramarna, de traditionella arbetena, det underdåniga, lydande perspektivet. allt är borta. det som europa och nordamerika till stora delar gjorde i och med 68-generationen kommer nu till kina. långsamt vaknar en scen till liv som inte vill underställa sig myndigheter, traditionella seder, förväntningar. en scen som vill uttrycka den tristess som faktiskt präglar stora delar av den vanliga människans tröstlösa harvande.

banden spelar på små klubbar runtom i beijing och verkar ha en liten men trogen fanskara. visst, dom låter exakt som sina förebilder - ljudidealet i allmänhet verkar vara stökigt, punkigt, rebelliskt. tankeexperimentet har gallrat bort allt utom det slamrigaste, kanske naturligt i den omgivning som musikerna verkar. i filmen möter man gång på gång referenser till ikoner som jim morrison och engelsk 77-punk. dessutom låter banden faktiskt ganska så illa överlag. ostämt, frenetiskt. inget som skulle kunna göra något som helst avtryck om det inte vore för den exceptionellt speciella situationen i vilken dom verkar. 

kinas alternativa punk och rockscen är, naturligtvis, än så länge en subkultur som bara existerar i landets absolut största städer. samtidigt ger den oss utomstående en chans att möta det musikaliska uttrycket i det gränsland vi sökt ändå sedan välfärdssamhället tog bort, slipade ner, stora delar av uttryckets existentiella kant i västvärlden. när jag förra året besökte ett flertal av beijings alternativa klubbar och tittade på just banden som figurerar i filmen (joyside, carsick cars, hang on the box m fl) fanns det något speciellt i atmosfären. omgivningen liknade den vi har hemma. baren fanns där. scenen fanns där. ändå kändes det som att det var något som föddes här. även om det bara var den officiella födseln för en kinesisk kopia av engelsk och amerikansk musiktradition. kanske var det tanken på att det här var helt otänkbart i kina för bara femton år sedan. att rockmusiken och dess många grenar är något nytt kändes fräscht, spännande.

"beijing bubbles" tar på bästa vis med dig till subkulturens epicentrum. den följer den lilla människans kamp för att kunna uttrycka sig fritt. den handlar både om kamp och om kärlek. precis som hela beijingscenen. fascinerande och uppfriskande. musikens kraft var riktig, ärlig och rörande slagkraftig.

Elin Jönsson - Konsten Att Dölja En Massaker: En Resa Bakom Sidenridån

i år är det tjugo år sedan den kinesiska regimen slog ned studentdemonstrationerna på himmelska fridens torg i peking på hårdast tänkbara vis. detta uppmärksammas givetvis i princip alla betydande västerländska medier. fokuset på centrala makter är uppenbart alltid större än det på de perifera. ett sådant perifert område i det svenska medie- och debattklimatet är centralasiens före detta sovjetrepubliker. sveriges radios korrespondent elin jönsson har gett oss en utmärkt påminnelse vad som kan hända i dessa mer eller mindre laglösa länder - platser där maktutövningen är så fullkomlig att förändringen från sovjettiden stundtals verkar marginell. 

jönsson, sedan flera år tillbaka främst stationerad i länder som kirgizistan, tadzjikistan och uzbekistan, utgår från de protester i den uzbekiska staden andizjan som i maj 2005 ledde till en regimledd massaker med upp till tusen civila dödsoffer. hon följer människorna som var med, försöker reda ut vad som egentligen hände - hur en till stora delar fredlig demonstration blir föremål för en brutal motreaktion från islam karimovs regim. hon följer flyktingarna in i kirgizistan, ända till sverige.

karimov, som själv tagit den obligatoriska (och väl upptrampade) karriärsvägen via sovjetunionens kommunistiska parti och kgb, har suttit vid makten sedan självständigheten 1991. han har ett flertal gånger ändrat landets konstitution för att den bättre skall passa de egna maktambitionerna. ett av paradnumrerna är återförstatligandet av många av de företag som initialt fick möjlighet att verka fritt. ett annat är att han genom sin stenhårda kontroll av all tillåten media sett till att i princip 100% av informationen som sprids till det uzbekiska folket är på förhand välsignad från högsta ort. han återväljer sig själv enkelt i riggade val - överlägsna vinster mot fiktiva motståndare. dessutom har han, efter diktatorsmall 1 a, en extremt rik dotter som roar sig på modemässor i europa, åker limousin och äger de enda nattöppna klubbarna i tasjkent. är ni med? allt enligt instruktionsboken. jag behöver knappast tillägga att människorättsaktivister, opposition och andra "farliga element" (som grävande journalister) ligger och bokstavligen ruttnar i några av världens mest fruktade fängelser. att uzbekistan har betydande naturtillgångar som skulle kunna höja levnadsstandarden för hela befolkningslager avsevärt gör bara saken än mer tragisk.

det finns dock de som kämpar emot. och det är just mötena med dessa nästan hisnande modiga aktivister och journalister som gör elin jönssons reportagebok så läsvärd. det är stundtals svårt att ens teoretiskt förstå det mod som krävs för att stå emot en propaganda- och våldsmaskin som karimovs hårt slutna regim. samma hårda villkor och extrema brist på pressfrihet gäller i många centralasiatiska stater - turkmenistan och vitryssland är två bra och relativt hopplösa exempel.

massakern i andizjan då, vad hände med den? karimovs regim skyllde alltihop på en islamistisk sammanslutning, akromija, som efter omfattande undersökningar faktiskt inte verkar vara mer än en grupp företagare som gått samman för att skapa bättre förutsättningar för lokalbefolkningen (genom höjda löner, dagisverksamhet etc). att denna grupp, som påståtts, skulle vilja upprätta ett kalifat kring andizjan verkar minst sagt långsökt. som många andra hårdföra ledare i regionen plockade karimov för säkerhets skull snabbt fram terroristkortet och lyckades sopa hela saken under mattan. samtidigt som armén gick in med pansarvagnar mot demonstranterna på baburtorget klippte karimovs hejdukar av telefonlinjer och började veva lättsmält underhållning parallellt på samtliga statliga tevekanaler. västvärldens journalister släpptes givetvis inte in i landet och de som redan var där, som elin jönsson, tvingades till sist hem från det fruktansvärda arbetsklimatet. hennes uzbekiska kolleger utsattes för våld och förföljelse. att muta sig ut genom det totalt korrumperade systemet verkar till sist vara enda vägen att undkomma.

invånarna i andizjan, dom har i fyra år levt i skräck för fler repressalier från myndigheterna. hundratals människor förhörs fortfarande från och till. hundratals döms. familjer splittras. säkerhetstjänsten förföljer, misshandlar och tvingar fram erkännanden. skenrättegångar hålls. många oberoende bedömare menar nu att karimovs regim själv provocerat fram demonstrationerna för att kunna slå ner på en potentiell utmanare om makten. att stävja motståndet innan det organiserar sig är ju ett klassiskt knep - som än så länge verkar vara tillämpbart på den livrädda uzbekiska befolkningen.

att allt detta sker i princip utanför västerländsk journalistik är inget annat än tragiskt. och föredömanden, sanktioner eller andra mellanstatliga straff är överlag lama. givetvis kan man diskutera hur väl sanktioner egentligen fungerar (och vem dessa drabbar). att fortsätta ge uzbekistans bistånd för utvecklandet av landets demokrati, som både eu och usa gör verkar dock helt meningslöst. 

det stora spelet skuggar återigen det lilla. uppenbart är man, liksom i fallet kina, beredd att acceptera det mesta för att inte störa sin egen pjäs marsch över spelplanen. ryssland har sina gas- och oljeintressen. tyskland och usa vill ha kvar möjligheten att använda uzbekistans militära baser under sina operationer i grannlandet afghanistan. givetvis är ett lands inre angelägenheter något som inte bör styras av andra stater, men att västvärlden inte enhälligt och skriftligen starkt markerat mot skändningen av demokratibegreppet i uzbekistan är enbart pinsamt.

läs elin jönssons utmärkta reportagebok och ta ställning själv!

-----------

besök gärna uznews, uzbekistans oberoende journalisters förbjudna sida: http://www.uznews.net (eller varför inte uzbekistans officiella mediasajt. tragikomik på hög nivå: http://www.press-service.uz/en/ )

Christopher Isherwood - Farväl Till Berlin

det finns någonting med berlin som lockar konstnärer, konstnärssjälar genom alla tider. staden är utan tvivel en av de allra mest beskrivna, besjungna och avbildade i den nutida litteratur- och konsthistorien. dock finns en nyanserad, men stundtals tydlig skillnad i beskrivningarna i förhållande till liknande av andra europeiska centralpunkter som paris eller london. kanske är det tysklands moderna historia som gör att berlin ständigt beskrivs som excessens hemvist. berlin är både arbetarnas stad och den noblessa överklassens. både bordellernas stad och salongernas. extremt lockande blir det när linjerna dessa emellan inte är fullt synliga.

engelsmannen christopher isherwood (1904-1986) bokstavligen flydde till mellankrigstidens berlin 1929 tillsammans med nära vännen wh auden. flydde från ett misslyckat examensförsök vid corpu christi college i cambrigde, flydde från sin splittrade familj, flydde från svallvågorna och förtrycket hans egen homosexualitet utsatte honom för i hemlandet. berlin tedde sig vara en fristad, en oas för bohemer, för fritänkare, för konstnärer. vi befinner oss i en tid för ekonomisk recession, världsomspännande. vi befinner oss på gränsen till nazistiskt maktövertagande. på gatorna patrullerar frivilliga sa-styrkor. judiska affärer bojkottas. det är ett par år kvar till de regelrätta förföljelserna, men tidsandan känns i luften. 

det är här vi kastas in i isherwood kanske allra främsta verk - "farväl till berlin" - utgiven för första gången 1939. lind och co har sedan 2001 släppt 1900-talets mest glömda klassiker i vackra nyutgåvor och nu har isherwood tagits till nåda. i princip är historien kulturellt allmängods. få torde ha missat musikalen "cabaret", på scen eller på filmduk, som bygger på just den här fragmentariska samlingen texter. vi får följaktligen möta välkända karaktärer som till exempel sally bowles (dock utan liza minnellis tröttsamma tolkning). rent berättartekniskt och tematiskt ser jag isherwood dels i förhållande till sin samtid (med släktingar som alfred döblins "berlin alexanderplatz") och dels som en länk till efterkrigstidens upproriska tomhetslitteratur (bukowski, kerouac, yates). grundidén - ung, förvirrad man drar omkring i stor stad, letar mening, möter udda fåglar är hemtam men mycket väl fungerande. stilgreppet att låta dialogmöten (barer, tebjudningar etc) driva historien kan isherwood mycket väl ha lånat från nära vännen e m forster.

gemensamt för alla romanens figurer är det drömmande, lite världsfrånvända perspektivet. alla har sin egen inre utopi. ta till exempel bernhard landauer, affärsman av judisk börd, som någonstans uttalar sig om att politiken är så oerhört uttråkande och viftar bort nazistiska hotbrev. ta till exempel människorna som frekventerar de kommunistiska kvarteren som med överdriven entusiasm tror att den kommunistiska revolutionen ligger inom räckhåll - bara dagar bort! eller sally bowles själv: naivt navigerande genom en utnyttjande teater och varitévärld. berättaren, isherwood själv, säger om jag inte missminner mig till henne att "folk som aldrig låter sig luras är så trista". 

"farväl till berlin" handlar om att ge och att ta. att utnyttja och utnyttjas. och framförallt handlar den om en brytpunkt i modern europeisk historia. en tid med större osäkerhet än just trettiotalets början, en tid med större möjligheter till vinst och total förlust kanske inte har funnits sedan dess. världen tedde sig relativt ickestatisk och det kännetecknar alla karaktärer i romanen. möjligheten till kappvändning. möjligheten till byte av åsikt. kameleontens livsföring. överlevnaden för överlevnadens skull, vad annars fanns det som kunde berättiga den fåniga vardagen? för det är just så den ter sig. oavsett om du befinner sig hos hyrevärdinnan schröder som förlorat allt, hos sally bowles, hos familjen landauer eller hos den naive kommunisten rudi är det just meningslösheten i den osäkra världen som är centralt. och det faktum att denna meningslöshet faktiskt driver på skeendet. jo, precis, paradoxal nog driver den på samtiden. trots alla försök att inte göra någonting annat än att drömma sig bort! slående är också något som man ofta förnekar: att människor i 1930-talets berlin (eller vilken annan storstad som helst) var lika mångfacetterade och svårfångade som den mest kosmopoltiske stockholmare idag.

berlin ter sig i romanen som universum i miniatyr. staden blir en sagovärld av gott och ont. svart och vitt. kraft och viljelöshet. lotta lundberg menar i ett mycket intressant efterord att berlin fortfarande har samma funktion. konstnärerna flockas fortfarande. stannar en period, försöker finna någonting mer. något speciellt. sitter med "gula baskrar och putsar på sin hemsida" dagarna i ända. berlin fortsätter att fascinera, det är bara det att insatsen kanske inte är lika stor idag. insatsen är kanske bara konsten i sig. livet förblir intakt. gott så.