i en tid när vi i princip kan göra i stort sett vad vi vill. när vi skriker frihet. när vi anser att friheten att kunna bestämma i princip allt helt själv är helt central. där minsta ingrepp i den privata sfären skapar massprotester. i en sån tid, som nu, är det extremt intressant att genom samtidsromanen resa in i eviga konflikter som fortfarande verkar stå relativt still. maja lundgrens sönderdebatterade myggor och tigrar nådde mitt skrivbord först i vintras.
att kritisera lundgren för att hon vältrar sig i ingående beskrivningar av den svenska litteratureliten, utan att fingrera namnen är inte bara lönlöst - det missar också romanens poäng helt och hållet. för mig är bristen på total frihet i ett samhälle som propagerar för denna frihet romanens centrala tema.
lundgren beskriver vardagen för en svensk, kvinnlig, kulturjournalist. en vardag där frihet handlar om försvar. det vackra uppstår i alla likheter som finns med den surrealistiska parallella värld som ställs upp: under stora delar av romanen befinner hon sig i neapel där camorrans gastkramande, men fascinerande grepp över befolkningen i de spanska kvarteren blir ännu ett intellektuellt fängelse, ett fängelse där intromusiken till gudfadern ger författarens skrivnerv rysningar. att behålla frihet över tanken är alltså att mentalt motstå den undergivna idén om att frihet är att underkasta sig givna preferensramar och samhällsstrukturer. lundgren för denna kamp oavbrutet och framgångsrikt. att acceptera sin plats utan att motivera den är inte frihet. inte för mig i alla fall.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar