en av förra årets finaste upptäckter var att det faktiskt inte var nördigt längre att blanda in afrikanska influenser i popmusik. under den senaste tioårsperioden har visserligen intresserat för både rural och urban afrikansk musik växt i de finare musiktidskrifterna. genrer som desert blues och afrofunk från nigeria har skapat en rörelse bakåt - mot det ursprungliga - som på många sätt liknar sextiotalets sökande efter det autentiska - deltablues- och senare chicagorötterna - i bluesmusiken. vi fyller numer stora scener på våra allra mest intressanta festivaler med afrikanska akter. i år kommer till exempel fela kutis son sean med sin afrofunkband i pappas fotspår till way out west.
ändå tycktes vi länge ha tappat den fina koppling mellan popmusik och afrikansk (framförallt sydafrikansk) dansmusik som blev förkroppsligad i paul simons storsäljare graceland. simon tog hjälp av bland andra ladysmith black mambozo och återuppfann etnopopens positiva konnotation. alla har i princip hört "you can call me al" och "boy in a bubble", men plattans största stunder finns i de spår då simon tittar som hängivnast mot afrika. i gracelands svallvågor kom sedan en hel rad intressanta samlingar med just den sydafrikanska dansmusiken från sowetos kåkstäder. man använde elgitarr, trummor - allt som ett vanligt popband i västvärlden jobbade med, men utgick från sina traditionella harmonier och rytmer.
och nu. 2008. ett relativt nystartat band från new york, vampire weekend, är den helande länken. deras självbetitlade debutalbum är precis det album som man kunde förvänta sig att graceland skulle föda tjugo år senare - eller snarare ett perfekt sladdbarn (simon själv har ju fött ett antal mindre bra uppföljare så här långt). harmonierna finns där. baslinjerna och rytminstrumenten likaså. skillnaden mellan simons storverk och vampire weekend ligger definitivt inte i kärleken till afropop, utan snarare i akternas förhållande till begreppet pop. där simon kom ur sextiotalets folkmusikvåg kommer vampire weekend ur ett myller av kantig indiepop och indierock. resultatet blir ett nästintill punkigt förhållande till formen och ljudbilden och ett högskolemässigt förhållande till textskrivandet. det både river och smeker simultant. när jag lutar mig tillbaka och lyssnar på "oxford comma" eller "one (blake's got a new face") är det i alla fall glasklart att afropopen som begrepp har hittat en väg tillbaka in i mitt medvetande.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar