Wilco - Being There

det finns vissa plattor som är bra redan första gången. vissa som växer. vissa man lyssnar på en gång och sedan glömmer i en låda, kastar, säljer eller bara vägrar lyssna på. när wilco släppte being there 1996 var jag 14. jag ansåg att sjuttiotalshårdrock var den mest subtila av uttrycksformer. coolheten kom med hårsprayen och ett gitarrsolo var värt ett tjog akustiska gitarrer. sen kom wilco. skulle man spela akustisk gitarr så skulle man heta bob dylan, vara världens bästa poet och se ut som en gud på varje bild.  fast. sen kom wilco. 

det fanns en helt uppenbar hybrissymbol i 90-talets musikliv. dubbel-cdn. formatet för dom som inte mäktade med att skära ned sig själva till 74 minuter utan behövde åtminstone futtiga 148 minuter för att uttrycka sig. det vill säga åtminstone 3 vinylplattor!!! på sjuttiotalet var det bara santana och andra mer eller mindre förvirrade hippiekvarlevor som vågade sig på att passera dubbelvinylen. hursomhelst, vissa utmanare klarade provet bättre än andra. magnetic fields till exempel. och vissa tog sig hela vägen fram. som wilco.

being there är en på många sätt fulländad pärla från alternativcountryns allra mest fascinerande period. jeff tweedy var totalt nere i blandade substanser och kastade ur sig bitterljuv kärlek, undergångspoesi och lättflirtad sommaressens. jay bennett levde ut alla sin aggressioner i den sötaste form man kan tänka sig - fullkomligt gömde sig bakom perfekt snickrade gitarrslingor.

reprise records matade in miljontals kronor i singeln "outtasite (outta mind)" men glömde det som är wilcos själva essens - albumet som komposition.  på samma sätt som jag som 14-åring gärna hoppade över ett långt intro, hoppade skeva A&R-killar och marknadsförare över tweedys knivskarpa lyrik och missförstod allt. 

som tur var för tweedy - och i förlängningen för dig och mig - såg branschen annorlunda ut då. wilco fanns kvar. och wilco finns kvar. nu, nästan april, 2009, lyssnar jag på mandolinsnyftiga "someone else's song" och anthembluesiga "kingpin". och ger amerikas kanske allra bästa nutida band en chans till.