Bradley K Martin - Under The Loving Care Of The Fatherly Leader // Bruce Cumings - North Korea // Jan Lönn - Nordkorea

purfärskt. dagsaktuellt. vissa saker i världen verkar vara ständigt konstanta, så konstanta att ren och skär envishet snart gått över i ett totalt avskärmande mot sanningen. det torde vara svårt för vem som helst att föreställa sig en nordkoreans omvärldsbild. för att ens få grundparametrarna klara bör du föreställa dig att du har en dagstidning, två statliga tv-kanaler, inget internet, ett begränsat urval av välformulerade trycksaker och en total avsaknad av okontrollerade samtalsforum. allt det som vi ständigt tar för givet att vi har runt omkring oss saknas helt enkelt. 

man ska inte glömma att det ett tag faktiskt såg ut som att det kommunistiska nordkorea skulle gå segrande ur kampen med grannen i syd. under det sena sextiotalet visade landets industri god tillväxt och dessutom: är det något rigida kommunister är bra på så är det att avanalfabetisera befolkningen. skolgången, med stor del praktik på diverse kollektivjordbruk och liknande institutioner, sågs faktiskt som något av en förebild för många västerlänningar i den nya vänstern under perioden. förklaringen till detta kanske kan ligga i fascinationen för maoismen under kulturrevolutionen och nordkoreas täta band till just kina. intresset för nordkorea avtog också mycket riktigt parallellt med maoismens falnande (i svallvågorna efter mao zedongs död 1976). i sverige finns det fortfarande en liten kärna som med stor envishet tillkännager sig till jucheideologin och dess stalinistiska tendenser. svensk-koreanska föreningen kallar sig gruppen och sänder då och då dementier till svensk media. medlemsantalet är, trots efterforskningar, okänt. ingen blir väl dock förvånad över att huvudkontoret ligger i malmö, också center för sveriges enda promaoistiska förening (som bygger sin verksamhet på ett öppet stöd till ordförande gonzales maoistiska gerilla i peru). 

jucheideologin då, vad innebär den? egentligen är hela teoribyggandet bakom familjen kims maktdynasti relativt lättförstådd. grunden finns tydligt i stalinismen, samtidigt som man kan hitta spår av klassisk koreansk protektionism. korea, som ni säkert vet, har genom historien gång på gång blivit totalt överkört och krossat av ett flertal makter. japanerna förvandlade korea till koloni i början av 1900-talet och långt, långt tidigare hade kineserna passat på att göra sport av att platta till landet. en grundpelare i juche-ideologin ter sig därmed naturlig: att nordkorea har rätt till att ta sina egna beslut. självklart, kan tyckas, men draget i absurdum ger det ödesdigra konsekvenser. den andra grundpelaren är rätten till självförsvar. nordkorea rättfärdigar sin enorma armé med ständig hänvisning till tidigare invasioner. den tredje, och kanske mest förgörande pelaren är den som hävdar att det viktigaste för nordkorea är att landet står helt på egna ben försörjningsmässigt. man förnekar därmed den totala brist på fungerande industri, handel och elementär livsmedelsproduktion som landet dras med. 

hur överlever då kim-dynastin kris efter kris? kanske på grund av det enkla faktum att nordkoreanens omvärldsbild är så beskuren att propagandan som människorna möter i livets samtliga instanser blir verklighet. dessutom är det utmålade hotet från imperialistiska USA en myt som regimen älskar att spela på. att man dessutom lyckas skylla akut hungersnöd och andra brister i systemet på yttre krafter skapar givetvis en stark inre sammanhållning. yttre hot = inre trygghet. i ljuset av detta tror jag inte att man bör betvivla sanningshalten när en nordkorean bekänner sig som en av de bofasta i paradiset. om paradiset utmålats som den verklighet man befinner sig mitt i så finns det kanske ingen större anledning att ifrågasätta denna bild (och dessutom inga forum att göra det i!). man skapar inte en diskrepans om det inte finns tillgängliga alternativa tolkningar. 

bradley k martin har skrivit ett av de allra mest omfattande verken kring nordkoreanskt vardagsliv och teoretiskt tänkande. i kombination med bruce cumings "north korea" får man en grundläggande analys av landets problem. extra underhållande blir det när man sätter martins och cumings analys sida vid sida med svenske journalisten  jan lönn, som

skrev sin reseskildring "nordkorea" 1972. som så många andra västerländska reseskildrare blev han totalt förd bakom ljuset av propagandapparaten. inget märkvärdigt med det - att minst femtio års propagandafinslipning i stängda kommunistiska stater ger resultat. mest får man dock ut om man lägger bort de fördömande glasögonen och läser boken som ett tidsdokument kring bilden som nordkoreanerna själva ville visa upp. intressant, och talande, nog skiljer den sig nämligen inte nämnvärt från den bild som dagens nordkoreanska ledning matar sin befolkning med. parametrarna för lycka är fortfarande detsamma: arbete, styrka mot yttre fiender (=inre sammanhållning) och respekt för den store ledaren. 

nordkorea är, hur många raketer man än skickar upp, en kvarleva från de totalitära staternas gyllene epok. när regimen faller kan man bara spekulera i - det viktigaste är dock att försöka förstå de uppenbara bristerna i maktutövandet. förstå den totalitära statens fel.