Caroline Salzinger - Hälsningar från Ondskans Axelmakter

jag vet - deckare ska vara spännande, ska toppa listorna, ska heta något lockande, ska finnas som ljudbok. hela det där konceptet är glasklart. tyvärr lyckas jag sällan få speciellt mycket ut av kalaset. kanske är det individualiteten i historieberättandet (läs: fokus på en händelse) som inte blir tillräckligt nervkittlande? kanske är de alla torra och platta personbeskrivningar som tråkar ut (läs: vit, manlig operaälskande whiskeydrickare som har trassligt privatliv och åtminstone en frigjord dotter). när jag under helgens bilresor genom småländsk granskog funderade på vilken litteratur som väcker spänningsnerven hos mig, vilken som är substitutet, kom jag till sist fram till den något pinsamma sanningen att jag, liksom små mellanstadiepojkar på sextiotalet, finner den i skildringar av stängda länder. nyckelvridande journalister som åker undercover med falska pass eller gräver bort mossa framför handtaget till nedlagda robotbaser. dessutom verkar det (gulp!) som fokus ligger på nutidsgrävande - kring oss, i oss. det måste alltså finnas tydliga kopplingar till samtidens problem. samtidigt sitter jag, totalt skyddad, i min etta och trycker i mig jordgubbsfil. herregud. 

på ett sätt blir man ju alltid klappad på huvudet av edward said. eller av tredje-världen-teoretiker med "asiatiska måttstockar" och imperialismhat i bakfickan. hur jag än vrider och vänder på problemet uppstår ju alltid en vi mot dom-situation när man läser beskrivningar från länder som i allmänhet representerar något exotiskt för läsaren. något som gör att jag stänger sista sidan, lämnar syrien och tänker "jag har det ändå rätt bra här". ingen världsförbättrare här inte! nu bör man dock tillägga att dagens skildringar av olika avlägsna problem (geografiskt) på många sätt lämnat de värsta exotiserande dragen bakom sig. istället kanske man kan kritisera historieskrivningen i genren för att vara etnocentrisk eller för att förespråka kulturell hegemonitet gentemot det beskrivna objektet. några käppkineser är dock svåra att hitta.

det finns exempel på alldeles lysande skildringar av de delar av vår samtid som kan vara mer svårfångade, mer svårsmälta. journalisten caroline salzingers "hälsningar från ondskans axelmakter" är precis en sådan. salzinger tar avstamp i det amerikanska stämplandet av "ondskans axelmakter" - ett begrepp som lätt kan kopplas, konnotativt, till axelmakterna under andra världskriget - och bestämmer sig för att resa till den utpekade treenigheten (nordkorea, iran, irak) och den förlängda svansen (libyen, syrien, kuba). hon skriver utifrån sin egen upplevelse i länderna, men är hela tiden reflekterande över var informationen styrs ifrån och vem som är källan. hon beskriver den vrickade jargong som är kutym journalisterna emellan på tilldelade hotell i de auktoritärt styrda staterna. hon beskriver utsattheten i arbetet. hon beskriver "fixare", lysrör och övervakning.

det som gör texten så befriande bra är ändå de täta och motsägelsefulla beskrivningarna av människorna hon träffar. överklassen i libyen som dricker alkohol i hemlighet, det livrädda paret på kuba som hyr ut rum till turister utan myndigheternas tillstånd, de statliga övervakarna som slaviskt följer henne runt pyongyang. det är nervkittlande (hallå, deckare!). men det är också på riktigt. det händer just nu. när jag sitter med mitt trådlösa bredband och dricker kaffe (jordgubbsfilen är slut!). krocken mellan mig som person och de i boken beskrivna kan inte bli större. 

och är det i detta avstånd spänningen uppstår? krävs det ett betryggande avstånd för att den skall kännas bekväm? salzinger beskriver, utifrån sig själv, den korta vägen mellan kittlande spänning och ren skräck. mellan intresse och total panik. för människorna som beskrivs är det vardag. för mig är det "spännande". i den synvinkeln har said rätt. vi blir alla orientalister i mötet med "den andre". dock måste man säga att problemet till viss del försvinner beroende på hur vi sedan behandlar informationen. jag tar in den för att försöka förstå min samtid - inte förneka eller fördöma den. ädelt. nej, men jag tror att man vinner på att fundera över varför man finner den här typen av litteratur så oändligt spännande. 

kan det vara så att vi har det för enkelt (i förhållande till de beskrivna objekten) i vår vardag. så enkelt att vi faktiskt har tid, råd och lust att möta andra kulturer och situationer med ett viss spänningssuktande perspektiv. eller är spänning bara något som uppstår i mötet med det annorlunda?

någonstans hamnar jag till slut på sandlådenivå. tänk på barnen i afrika - den eviga frasen för att beskriva när någons gnäll gått över gränsen. gott nog, skäms! men är det inte så att stora delar av allt vi gör i vår vardag måste bedömas efter våra egna parametrar? caroline salzinger beskriver konflikten mellan sig själv, sina värderingar och situationerna hon utsätter sig för riktigt bra. hon vet att hon troligen aldrig kommer att kunna jämföra sin egen upplevelse med den från en person som genomlever situationerna varje dag. det är det som gör hennes berättelser från ondskans axelmakter så givande. hon tar perspektiv, men ger också sitt eget.

deckare, till sist. är dessa skildringar av andra kulturer mitt eget beroendeframkallande substitut? det kan mycket väl vara så. skildringen av samtiden och historien - oavsett perspektiv - blir inte mycket mer kittlande än i en bra reportagebok.