en intressant aspekt av min (och troligen din) tillvaro är den tid som spenderas vid datorn, i den parallella verklighet som internet innebär. i DN kultur förra söndagen diskuterades i essäform fenomenet nätverksbyggande utifrån olika community-siter på nätet. skribenten, som lutade sig mot ny forskning från engelska universitet, menade att vi kanske har en mindre vänskapskrets än vi tror. att vi trots hundratals vänförfrågningar på facebook fortfarande inte med säkerhet ingår i något etablerat och definierat sammanhang. att detta sätt att umgås är att vara ensamma tillsammans. begreppet verkade te sig intressant. ensamma tillsammans. i princip skulle jag kunna filosofera termen till ett sammanhang då man inte förstår varandra, går om varandra intellektuellt - men hur appliceras den då på internet-nätverken? något som dom flesta verkar rörande överens om är att desto större nätverk du har omkring dig i den virtuella världen, desto större chans till stort nätverk finns i den verkliga världen. forskningen verkar dock peka mot att detta samband inte är ett reellt faktum - i förlängningen en del av en modern myt som rättfärdigar brist på sociala kontakter. ensamma tillsammans. med blinkande skärmar som handslag.
jag tar mig tillbaka till henry david thoreaus klassiska ensamhetsskildring walden från 1854. inhandlad i en dammig och bortglömd klassikerhylla på walmart strax söder om nashville. drygt 500 sidor walden är, förutom en plåga för de flesta amerikanska skolbarn, något av en uppenbarelse. thoreau, som ofta citeras av anarkister, beskriver hur han för att slippa samhällets smicker och nycker bestämmer sig för att flytta ut till sjön walden, där han lånar mark av ralph waldo emerson (en annan av de stora amerikanska tänkarna, som för övrigt på thoreaus begravning beskrev honom som galen!) och bygger sig en liten träkabin. först i en reell ensamhet finner han sig i stånd att se samhället med objektiva ögon. först där, genom årstidsväxlingarna vid sjön och tidens återtagande, ser han brister omkring sig. i sig själv och i andra. den stora behållningen i walden är ändå inte thoreaus inte alltför positiva slutsatser, utan hans livliga, eggande, beskrivningar av hur han finner ro i naturens gilla gång. den naturlighet som finns där finner han inte i det mänskliga samspelet som, enligt thoreau, mycket går ut på att passa in i ständigt skiftande mönster och dårskaper. hur applicerar vi dessa tankar på vår samtid? tillbaka till naturen? mitt svar kommer alltid bli ett nej. thoreau må inte ha varit någon framstegsivrare, men hans huvudtanke var inte att alla skulle komma närmre naturen. kanske är det istället sökandet efter ett mer naturligt sätt att existera som är bryggan från den lilla trästugan till mig och mitt köksbord, trådlösa internet och tangentbordsfingrar.
kan det vara så att vi stänger in oss i en virtuell värld, finner den som trygg, enkel att förstå och glömmer andra aspekter. glömmer lära oss. jag finner mig själv passivt googla mig runt på webben. intalar mig att det är ett aktivt val. finner mig veta väldigt mycket om väldigt många, trots att den kunskapen bygger på statusuppdateringar på facebook. finner mig i ständiga problem att hålla isär, prioritera, inte blanda samman. nya bilder. nya frisyrer, förhållanden och jobb. informationsflöde. den sociala gemenskapen är kanske det viktigaste vi har. det viktigaste kulturen har. inte ens thoreau kunde ha beskrivit sin walden för sin samtid om han inte tidigare växt upp och deltagit i denna samtid. den risk vi tar genom att bygga allt större nätverk, något som även jag till sist ivrar för, är att vi till sist bara blir ensamma tillsammans.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar