Åsa Ericsdotter - Smälter

ibland kan man av en händelse kastas tillbaka i livet. tillbaka till en plats och tid man egentligen lämnat för alltid. det fina är inte själva tidsresan (eller kanske känsloresan) utan nöjdheten som uppstår då man lyckas frigöra ett objekt från sin tidigare omgivning. 

när jag för första gången stötte på åsa ericsdotter skulle jag snart fylla 17. åsa var ett år före, i det här fallet redan 17. jag satt i en fåtölj i stadsbibliotekets hörsal, hon stod på scenen och läste poesi ur sin debutsamling "oskyld". nånstans inklämd mittemellan kennet klemets och bob hanson. när jag ser tillbaka på just det ögonblicket är det helt uppenbart att hon redan passerat allt det jag väntade på att möta. i sin poesi längtade hon redan bort från det jag precis börjat längta efter. "oskyld" (och de i trilogin efterföljande samlingarna "kräklek" och "tillbaks") var smutsiga böcker. kärleken var sönder. äcklig. sviken och olycklig. kärleken var begär men också alltför stora behov. scenen var alltför ofta det tomma sovrummet. tidpunkten alltför ofta natten. jag tror det var styrkan som tilltalade mig. 

jag var 17 när det började. några år efter 20 fick jag nog. tyckte att ericsdotter gick i samma hjulspår, varv efter varv. jag började leta efter den estetiska upplevelsen i litteraturen. gömde mig själv i beatpoeternas obekymrade nihilism och bruno k öijers svårforcerade, men exakta, metaforik. jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till rakheten hos ericsdotter. det var enkelt när jag fortfarande var tonåring, men svårare år för år att inse att saker och ting inte alltid förändrar sig. jag trodde kanske att sublimiteten var något som kom som en del av det vuxnare uttryck alla letar efter. förstod inte att det sublima ofta kan vara det smutsigaste. det ärligaste raka.

nu har jag dock kommit till insikt om att det ericsdotter som hade rätt. som tur är verkar hon inte vara personen som skrattar bäst och sist. men vad vet jag. hon har i princip försvunnit helt från mediabruset, flyttat till paris och syns bara i samband med recensionerna av nya verk. 

det börjar en mörk decemberdag förra året, minuter innan mitt tåg mot fjällen går hittar jag såg pocketversionen av "smälter" på centralens bokhandel. jag dras in av det suggestiva omslaget. eiffeltornet i röd dimma. nakna fotspår i ficklampsupplyst sand (eller är det snö? det måste ju vara snö?). timmar senare är jag fortfarande försjunken. 71 sidor av mästerlig poesi. jag kastas tillbaka. förstår genast vad det var jag saknat i hennes frånvaro. rakheten finns kvar. de sylvassa naglarna i ryggen på någon som egentligen försvunnit för länge sedan. men det finns nya dimensioner. ericsdotter har lyckats hitta balansen. där hennes tidiga verk var ursinniga uppgörelser med ett närliggande förflutet tycks "smälter" vara ett moget svar på samma problematik. dessutom lever orden på ett annat sätt - ett flerdimensionellt sätt som talar till mig. som inte längre är 17. och trots att det snart gått 10 år sedan den där kvällen på stadsbiblioteket så är ericsdotter fortfarande lika mystifierad för mig. på ett sätt har inget hänt. på ett sätt allt.

"jag har aldrig träffat dom igen, inga efteråt, vänner att förbli, adressändringar. inga bröllop att kasta risgryn över, inga minnen. fotoalbumen under myrgiftet i förrådet. på liv och död kärlek som jag levt den och mest på död."