det var en iskall vinterkväll i östersund förra året. jag tror det var under skidskytte-vm eller något annat mer eller mindre meningslöst sportarrangemang. hursomhelst var stan full med folk, borgmästaren visade enorma bildspel på stadshuset, pälsklädda och mustachprydda kraftpaket körde hundspann på storsjön och barnfamiljer högg isskulpturer ur stora block. solen sken och ur våra munnar steg röksignaler. tysta morsehjälp.
som enorm kontrast till all utåtriktning fanns julia kent. hennes namn hittades inklämt bland coverband och öltält. för den som inte är bekant med julia så spelar hon från och till med antony & the johnsons. i östersund var hon i egenskap av soloartist och skulle hålla en konsert i någon av stans kyrkor. ensam med sin cello och en hel ansamling av delaypedaler och samplers tog hon över rummet bit för bit. nog för att större delen av publiken inte visste hur de skulle förhålla sig. nog för att julia själv blev ställd över den sparsmakade responsen - det var något av en uppenbarelse. visst, det kanske inte är något nytt och revolutionerande med att dubba sig själv med hjälp av loopar och samplers - men sällan har konceptet låtit så fulländat som när cellostråken gjorde allt från rytm till melodi. julia tog mig på en resa mellan klassisk romantik, postrock och progressiv filmmusik. hennes kompositioner, alla döpta efter flygplatser världen över, gick ofta in i varandra, skapade en timmes refug för trötta öron.
delay heter julia kents senaste album. delay i förhållande till flygplatser betyder en sak. i förhållande till sin egen cello, sina melodier en helt annan. delay är något som finns i all vardag. något som lite försenat slår tillbaka. delay.
------------------
http://www.myspace.com/julia_kent
http://www.juliakent.com
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar