Ryan Adams - Heartbreaker/Gold/48 Hours/Demolition/Cold Roses // Whiskeytown - Strangers Almanac

rosen är kanske den växt som genom historien varit allra mest populär som symbol för diverse mänskliga handlingar. det starkaste bandet finns uppenbart mellan rosen och dess värde som kärlekssymbol. denna koppling matas vi med gång på gång i hollywoodrullar och hos den lokala blomsterhandeln. så långt inget nytt. symboliken genom historien går dock djupare än så. jag minns rosen som symbol för det farliga, otämjbara, det vassa i törnrosasagan och läser mig till att rosen gått från symbol för erotisk kärlek (grekland) och oskuld (genom kristus korsfästning med törnekrona och psalmer om jungfru maria) till död (dess funktion vid begravningar). extra intressant blir det av det faktum att rosor kan ha olika färger. vita rosor är död. gula rosor är falskhet (persisk mytologi). och så vidare. 

i ljuset av denna nyvunna kunskap bestämde jag mig för att titta på en av de nutida singer-songwriters som allra mest frekvent använder sig av rosor i sin lyrik - ryan adams. ryan har ett antal låtar som mer eller mindre utgår från rosens symboliska värde. redan på whiskeytowns andra platta, strangers almanac, dyker den första betydande rosen upp - i låten "somebody remembers the rose". rosen som något oskyldigt som glömts bort. rosen som rättesnöre. oskuldsfull och farlig. samtidigt.

"somebody remembers the rose/while other forgets how it grows/all the dangers of love/am i still a stranger"

rosen kan också sätta stämningen utan att vara närvarande. i tretaktssläpiga "why do they leave" från adams solodebut heartbreaker finns den med som känslomässig pensel.

"simple cards and things/rose coloured sunsets/no flowers for me"

rosen som symbol för förfall, för det oskuldsfulla som dött finns hela vägen i "cannonball days", en helt fantastisk outtake från gold-plattan.

"woman so fine/fine as a girl/slow like an italian wine/hair all a mess/dress all dishelved/and all of your roses have died"

dagarna efter gold var färdiginspelad gick ryan och bandet in i studion ytterligare två dagar. resultatet, 48 hours, är (förutom ett par spår på demosamlingen demolition) fortfarande outgivet, men låten "one for the rose" är ännu en fin illustration för rosen som symbol för förfall, för potential som aldrig fullföljts - givetvis i det dekadenta romantiknostalgiska sken som är adams specialitet.

"this one's for the rose/beaten by the rain you fall apart/held out for a boy/colors greater than the sum of all your parts/is that you/what will you blossom into/when you're only pretending you can grow/flashing smiles/your roots go underground and stretch for miles/in the dark/unexposed/this one's for the rose"

ett exempel längre fram i karriären hittas i titelspåret till ryan adams & the cardinals första platta tillsammans, cold roses. rosen - återigen som symbol för något som varit men inte varat. och kanske är ändå just detta rosens styrka. att den samtidigt är taggig, svårtämjd, romantisk, storslagen och ändå förknippad med död och stolthet.

"daylight comes and exposes/saturdays bruises/and cold roses"

för att inte återupprepa mig alltför mycket stannar vi med exemplen där. det som jag finner oändligt intressant är ändå hur rosen som symbol lyckas hålla sin betydelse från tidig mytologi till vår egen samtid. detta innebär ju faktiskt att rosen som vi finner hos shakespeare och dante, och i den grekiska och romerska mytologin, inte på några avgörande sätt skiljer sig från den ros vi möter hos ryan adams och hans nutida kollegor. utvecklingen rasar på, frustande och hänsynslös, men vissa symboler övervinner tid och rum.