Deportees - Under The Pavement-The Beach

jag har länge hävdat (hm, sen 2004 i alla fall!) att deportees är sveriges i särklass bästa band - både på skiva och i livesammanhang. nu kommer bandets tredje platta och dagspressen är full av de vanliga bleka, intetsägande porträtten om bråk inom bandet, skivomslaget och vad albumtiteln egentligen kommer ifrån. och vilken fågelart är det som fotograferas så vackert på albumets framsida? ja du. vilken fågel är det? vilken kan det vara??? utan att använda alltför stora ord, eller låta alltför trött och bitter, så kan man inte annat än att skratta åt stora delar av svensk dagspress nöjesjournalistik. uppenbart är försöken att gå djupare än den pressrelease skivbolaget matar ut inte speciellt många. efter att ha plöjt igenom det mesta av bevakningen kan man torrt konstatera att stor bild, lite text dominerar. tack och godmiddag. 

albumet då? jo, på framsidan är det en fågel. och då undrar du säkert - vilken sorts fågel? efter att noggrant, riktigt ingående, studerat skivbolagets matiga pressrelease och tittat på bilden i flera sekunder skulle jag med största säkerhet våga påstå att.........asdgfsz

stopp.

spela tillbaka.

albumet då? under the pavement - the beach är inte alls den stora förändring, eller den stora återgång, som vissa kritiker beskriver. snarare har deportees förfinat och i guld polerat alla delar som funnits där innan. det souliga är kvar, de luftiga ekokamrarna likaså, stora pianon, gudabenådade melodier och en känsla för arrangemang som skulle göra merparten av den svenska artisteliten gröna av avund. peder stenbergs röst låter bättre, mer mogen, än någonsin och thomas hedlund spelar så avskalat att man ibland undrar om han finns med i all elegans. fantastiskt bra. 

i euforin är det lätt att dras med, men jag skulle bli förvånad om det har släppts ett album av den här kalibern i sverige på, ja, åtminstone ett par (fyra, fem, sju) år. jag har inte hört något bättre - så mycket är givet. deportees stora styrka är att bandet faktiskt jobbar i en nästintill egen genre, med lika mycket då som nu, åtminstone inom rikets gränser. på något sätt är det som att phoenix och wilco fått en dotter - minst lika vacker som sina föräldrar. och som i den bästa av smörtyngda hollywoodrullar växer hon nu upp och blir balens drottning...