Ord & Bild #5-2008: Människan Efter Människan

efter ett par relativt sömniga nummer vaknar anrika ord & bild till rejält i temanumret (#5-2008) om transhumanism eller människan efter människan som redaktionen så träffande kallar textsamlingen.

vi översköljs dagligen med frågeställningar kring hur pass stor del teknik och tekniska framsteg skall ha i vår vardag. tanken att människan alltmer blir slav under en skenande teknisk utveckling finns högljutt representerad, liksom motsatsen - att tekniken är ett måste och en framstegets dygd i dagens samhälle. första gången jag på allvar funderade kring den mekaniska människobilden var nog i början av 2000-talet. kanske 2001. jag minns i alla fall en föreläsning i det då nybyggda kårhuset på chalmersområdet i göteborg. sven-eric liedman stod vid podiet och förkastade alla tankar kring att den mänskliga hjärnan fungerar på samma sätt som en dator. liedman försökte tillrättavisa trenden som enträget ville beskriva människans hjärna som en hårddisk. den stora skillnaden mellan människan och maskinerna hon skapat är och förblir, menade liedman, förutsättningarna för känslor, möjligheten att känna. en maskin känner inte. en maskin kan därför inte vara motiverad att göra något som den inte blir programmerad för att göra. det var tydligt att den mekaniska världsbilden hade mött nya hinder i och med dataåldern, nya problematiska frågor att ställning till. 

och det är här vi smyger oss in i diskussionen kring transhumanism. transhumanismens sammanhållande kraft är tanken på att människan behöver förändras, förstärkas, förbättras. och att detta faktiskt är möjligt att genomföra inom en inte allt för avlägsen framtid. det finns en stark evolutionistisk tankeströmning - en tydlig väntan på nästa singularitet, nästa avgörande steg på i den mänskliga evolutionen. h+, som är tankerörelsens eget benämning på nästa människoras, kommer att kännetecknas av perfektion. med hjälp av tekniska framsteg målas en science fiction-värld upp. människans egenskaper liknar alltmer det som vi nu kallar robotar, androider, fast med en allt större dos mänskliga drag. jag får känslan av att rörelsens mest hängivna anhängare gärna har långa filmkvällar med matrix-trilogin på hundratums hemmabioduk, men samtidigt - det finns en tydlig poäng i rörelsens argumentation. onekligen kommer det, så småningom, bli så att människan utvecklas så långt ifrån sin nuvarande position att man skulle kunna tala om en h+. 

en av de mest intressanta essäerna i ord & bilds temanummer är helena granströms om den mekaniska synen på människan och världen. granström visar hur vi genom att, i modern tid, objektifiera varje del av den mänskliga kroppen (och sinnet) skapat en konstruerad bild av både verklighet och det mänskliga väsendet. man ser på sig själv och sin omvärld utifrån - ett distanserat betraktande av ett objekt. tanken på att allt omkring oss är konstruerat  skapar grogrund för en fusion mellan nästintill religiösa skapelseberättelser och strikt naturvetenskapliga axiom. och någonstans här hittar vi transhumanismen. h+ är en konstruerad människa, som finner sin mening i tanken om att hela världens historia är en historia om konstruktion och framsteg. det är en individualistisk människa, med sin styrka som främsta vapen. 

en annan intressant tanke, som i och för sig inte är ny för transhumanismen, är den om att skapa ett evigt liv för människan. dock, måste man tillstå, har förutsättningarna för att faktiskt lyckas ökat betydligt sedan medeltidens elixirexperiment. transhumanisterna ser framtidens inneboende möjligheter - i princip verkar det stundtals som att cyborgerna (fusionen mellan människa och maskin) faktiskt är rörelsens preferens. man talar om kemiska preparat som utan biverkningar skapar energi för att jobba 48 timmar sträck, man talar om benproteser som fungerar bättre än mänskliga ben, man talar om att övervaka ett fosters framsteg i en artificiell livmoder - bortom de eventuella faror en verklig kvinnas livmoder kan innebära. man talar om en värld där teknikens framsteg är så betydande att alla delar av livet påverkas. och det bästa av allt? att vi i princip kan förutsäga den här utvecklingen bara genom att observera moores lag. moores lag är kurvan som visar att den tillgängliga datorkraften fördubblas var artonde månad. håller utvecklingen i sig, kombination med genteknikens framsteg, är det inte alls omöjligt att förutsättningarna för h+ snart finns i våra händer.

kritikerna då? givetvis finns det en uppsjö oroliga, arga, upprörda sådana till det transhumanistiska perspektivet. amerikanen bill joy tillhör de allra hårdaste. i ord & bilds kortsummering av hans tankar framgår det att han i princip anser att vi bör avstå från tekniska framsteg som har potential att skada oss. det finns ingen anledning, anser joy, att tro att maskinerna så småningom inte skulle bli smartare än oss. människan kommer inte frivilligt att lämna ifrån sig makten, men med ett maskinberoende som är så omfattande att varje livsaspekt påverkas vore det i princip självmord att stänga av, menar han. maskinerna kommer, så småningom, segra om vi inte gör något nu. dystopi? ja. faktiskt. 

peter gärdenfors ger i sin text ett mer nyanserat, lugnt, intryck. han hävdar att maskinernas totala brist på emotion och motivation kommer att bevara dem i människans våld så länge människan vill det. maskinerna ger oss snarare, som essäns titel antyder, istället en anledning att vakna. vi har, genom dem, tillgång till all i princip all information, vi får hjälp med saker där vi tidigare stött på problem, osv, osv. gärdenfors har en uppenbart teknikvänlig inställning, men hans sakliga argumentation gör det svårt för läsaren att inte hålla med.

så vad är då människan efter människan? det är en fråga som i princip är omöjlig att svara på. jag tror, möjligtvis, att den så för transhumanismen hett eftertraktade singulariteten så småningom kan anses ha inträffat. dock är jag mer tveksam till att man skulle kunna märka övergången. historien skapas i varje sekund och så länge du är del av den är det svårt att säga något bestämt om dess skeenden. det krävs ett tidsperspektiv bakåt (och framåt) för att kunna säga att en förändring verkligen inträffat. förändringar kommer att ske, men på samma sätt som vi ser tillbaka på det tidigare stadiet av människan, kommer framtiden se tillbaka på oss. om transhumanismens version av h+ är på väg mot oss inom överskådlig tid eller inte är därmed svårt att säga. intressant är i alla fall att följa idéströmningens obotligt optimistiska, futuristiska och teknikkramande framtidsvision. kanske kommer vi se på den med samma fnissande förlägenhet som vi nu ser på 1950-talets tankar om 2000-talets människa. kanske inte. gränsen mellan klassisk science fiction och verklighet kanske håller på att suddas ut.