Pär Lagerkvist - Han Som Fick Leva Om Sitt Liv

pär lagerkvist (1891-1974) har varit och förblir en av de mest betydelsefulla författarna för mig. få har som lagerkvist beskrivit livets mest essentiella inre och yttre konflikter. han förhåller sig allt som oftast i gränslandet till det stora existentiella frågorna - förhållandet mellan människor, förhållandet till en osynlig och frånvarande gudsgestalt, förhållandet mellan livets möjligheter och livets avarter. ett av lagerkvists mer bortglömda verk, skådespelet "han som fick leva om sitt liv" (1928), är ett av de allra finaste, mest avskalade i förhållande till dessa kärnproblem.

vi befinner oss i en skomakarverkstad. handlingens huvudperson, daniel, har precis kommit tillbaka, fått en gudomlig möjlighet att leva om sitt liv. varför han dog första gången minns han inte. varför han är skomakare är honom lika dunkelt. det han vet är att han en gång varit död och kommit tillbaka för att rätta till misstag han gjort i sitt tidigare liv. 

det skall snart visa sig att daniel i sitt tidigare liv mördat sin maka, anna - en handling i desperation över livets meningslöshet. detta går upp för honom när en för andra osynlig gestalt, huvudpersonen i sitt tidigare liv, uppriven och med blodig kniv i handen kommer in mitt i ett irriterat och uppgivet ögonblick av tvivel på meningen med de monotona inslagen i livet. 

anna, som uppfostrat fyra barn tillsammans med daniel, kan omöjligt förstå hans plågor. livet är gott nog som det gestaltar sig. och när sonen, en tystlåten karaktär vid namn elof som är tänkt att ta över faderns skomakeri, faller in i depressiv jargong (med en stark olycklig kärlek som grund) är daniel helt oförstående. han har satsat allt på att bli den definition av rättfärdig människa han tycks finna omkring sig - en människa som lägger sitt liv i guds händer, hårdnackat stretar på, tar säkra men små steg och inte gör en fluga förnär. hans främsta mål är att leva om sitt liv - på ett annat sätt än första gången. under skådespelets gång står det dock alltmer klart att han bara lever sig igenom en repris.

istället för förståelse verkar daniel ha nått ett stadium av självförnekelse och totalt förträngt den fråga som plågar honom hårdast: när skall livet och förändringen egentligen börja? och när elof, nästintill som en metafor för den världsliga, ständiga kampen, går in i ett rum, stänger dörren och skjuter sig är cirkeln sluten. den emotionelle elof är ännu en spegelbild av faderns tidigare inkarnation som daniel i sin fromma, apatiskt gudsfruktiga världsfrånvändhet inte längre förstår. han, mördaren som kommit tillbaka till livet, har återigen ett rämnat liv vid sin sida. 

historiens enkelhet skapar dess slagkraft. lagerkvists kärnfrågor ligger blödande, öppna. varför finns det en gud om han inte är god? om alla handlingar är fria, varför verkar ödet så predestinerat i världen? hur blir människan fri från sin ångest? och, den kanske allra mest brännande, vad är en god människa? är det en människa som lever ut sig själv, eller som lever ut konventionerna till fullo. är vi fast eller kan vi faktiskt forma vår omgivning???

lagerkvist slogs med de här frågorna genom hela sitt författarskap. och det är just de tidlösa frågeställningarna som gör de flesta av hans verk läsvärda, kanske till och med viktiga, än idag. att problematisera livet gör det givetvis svårare men oftast, relativt sett, mer givande. någonstans i den tankegången hittar man det givna svaret till de som refererar till lagerkvist som ständig dysterkvist. dysterheten i hans gärning är inte heller utan ljus - speciellt i författarskapets senare verk finns det mer hopp, litet och stort.

att "han som fick leva om sitt liv" är en mer eller mindre bortglömd grundpelare i nobelpristagarens bibliografi är tyvärr ett faktum. att pjäsen avslöjar delar av lagerkvists innersta livsfrågor på ett nästintill glasklart sätt är också bortom tvivel. en som tidigt förstod potentialen i verket var ingmar bergman, som redan 1939 satte upp pjäsen på mäster-olofsgården i stockholm. bergman skriver själv om arbetet i sin dagbok: "Vi har kanske aldrig nedlagt sådan energi och omsorg på just det rent psykologiska utarbetandet av gestalterna, som i detta stycke". förvisso har samme bergman senare i karriären kallat uppsättningen för "en alldeles förfärlig föreställning", men det tar givetvis inte bort något av verkets ursprungliga skimmer.