The Tallest Man On Earth - Shallow Grave // The Best Of Broadside 1962-1988 : Anthems of the American Underground // Washington Square Memoirs

igår satt jag i en total tidskapsel igen. och den här gången var det inte (bara) stora teaterns 1800-talsinteriör som bidrog till känslan av tidlöshet, den starkast bidragande faktorn var the tallest man on earths fantastiska fusion av klassisk amerikansk folkmusik och nutida singer/songwriter. nu må det ju vara hänt att gränsdragningen mellan just dessa etiketteringar kanske inte är den allra skarpaste - det jag kallar amerikansk folkmusik kanske du med lätthet kastat in i det mer moderna begreppet singer/songwriter. jag vet inte. i sammanhanget är det mindre viktigt. hur som helst så ekade arvet från det tidiga sextiotalets new york från första till sista ton. känslan, så som jag har beskrivit den för mig själv, i mitt inre, av att sitta på izzy youngs folklore-center i greenwich village, eller på sis cunninghams broadside-kontor, lyssnandes på phil ochs, den unge bob dylan, sorgligt oupptäckte sammy walker eller någon annan mer eller mindre bortglömd folksångare infann sig i alla fall. 

den amerikanska folkmusik med rötterna i europa (irland, england) och med galjonsfigurer som woody guthrie skiljer sig från den mer blues och countryinfluerade versionen dels genom harmoniken (dominans av rena durackord utan direkta färgningar, ofta med öppna stämningar på stränginstrument) men också genom sättet att berätta. the tallest man on earth jobbar definitivt med utgångspunkt i denna mer poetiskt målande stil, snarare än i country/blues-traditionen. och det är det som gör att han, trots uppenbart tillbakatittande, känns riktigt spännande och fräsch idag, 2009. det kan vara det faktum att i princip hela singer/songwriter-världen under de senaste tio åren jobbat nästintill uteslutande med den andra grenen - den blues, delta och country-influerade (americana). det kan vara bristen som bidrar till nyfikenheten. kanske. eller så är det bara så enkelt att the tallest man on earth igår tog sig in i tidskapseln och gjorde ett extremt trovärdigt återupplivningsförsök av en genre som verkligen behöver friskt blod.

inspirerad letar jag på morgonen efter i hyllorna efter två cd-boxar (jo, det fanns sådana - den ultimata presenten på nittiotalet!) med just den amerikanska folkmusik the tallest man on earth påminner mig om. "the best of broadside 1962-1988" står (lite dammig, jag erkänner) där jag lämnade den. broadside var en stencilerat magasin som utöver tidningsverksamhet även gav ut vinylsamlingar med aktuella folkmusikakter. jag tror de gick under samlingsnamnet "broadside ballads". dylan började sin karriär där, phil ochs likaså. husguden hette woody guthrie, rörelsens ledfigur pete seeger. mycket av innehållet är för naivt, politiskt, gulligt för att verkligen beröra mig annat än som historiskt dokument, men det finns oförglömliga guldkorn som är lika aktuella just idag som då. peter la farges "ballad of ira hayes", sammy walkers "song for patty", malvina reynolds "little boxes". det forsätter och fortsätter. broadsidekonceptet - ett kontor där musiker kommer in med sina bidrag för eventuell publicering i ett stencilerat magasin eller en platta med mikroskopisk upplaga kanske inte känns helt relevant idag, men klimatet verkar uppenbart har varit extremt inspirerande för sextiotalets unga folkmusiker. 

systerboxen "washington square memoirs: the great urban folk boom" är överlappande och kompletterande. den fokuserar på perioden 1950-1970. de intressantaste inslagen är de som föregår broadside-boxen i tid. woody guthrie, kingston trio, new lost city ramblers, cisco houston - generationen innan folkmusiken som genre blev pånyttfödd igen. du kan gräva hur länge som helst i traditionen. det viktigaste är ändå att se hur evolutionskedjan mellan the tallest man on earth och de båda boxarnas drygt 8 timmar musik från den amerikanska folkmusikens guldålder förblir uppenbart obruten.