då och då dyker det upp oväntade samband. tillfälligheter som öppnar sedan länge stängda minnen. i en tidning någonstans nyligen läste jag om att sub pop skulle släppa en antologi med ett bortglömt glasgowband från mitten av åttiotalet, the vaselines. sub pop brukari regel stå för kvalitativ utgivning i genrer som tilltalar mig: indie, postrock, shoegaze och så vidare. läge för att kolla upp helt enkelt. och mycket riktigt så visade det sig att the vaselines, som bildades 1986, skrivit tre av de låtar som jag lyssnade på allra mest när musik blev en viktig del av mitt liv.
när jag var runt elva år gammal kom nirvana, som nyss smittat världen med nevermind, som en käftsmäll in i mitt vadderade medelklassliv. egentligen tror jag inte att jag förstod någonting av kurt cobains essens. varken hans texter eller hans sätt att leva. jag levde ju i princip inte själv. jag var fortfarande ett barn och som sådant hade jag (tack och lov) kanske svårt att relatera till våldtäkt, incest, droger, tristess och passivt uppror. min förståelse stannade nog vid att guns n roses var party, metallica död och nirvana något ledset mitt emellan. eller mer korrekt: det var snarare gitarriffen och själva det faktum att cobain var mästerlig på att skriva lättillgängliga sådana som fick mig att köpa piratkopierade turnétröjor på stora torget i visby, trots att jag inte ens bevittnat (eller en haft chansen att bevittna) en enda spelning. jag vet inte hur många gånger jag försökte ta mig igenom tabulaturutskrifterna till "in bloom" eller "on a plain". fråga grannarna. dom måste slitit sitt hår. sedan vet vi alla vad som hände. med cobain i alla fall. nirvana tog hastigt och sorgligt slut. och likaså mitt intresse för bandet. det som var nirvanas stora slagkraft: den talande enformigheten, blev också anledningen till att jag gick vidare.
the vaselines då? dom hade redan lagt ner när nirvana bestämde sig för att göra versioner av "son of a gun" och "molly's lips" på incesticide och "jesus doesn't want me for a sunbeam" på storsäljande trendsättaren mtv unplugged. visserligen återförenades de som förband åt nirvana då amerikanerna stannade i edinburgh för en spelning 1991, men i det stora hela var det slut. redan efter två ep-skivor och ett album (bandet är dock nyligen återförenat. pust och stön, när ska trenden ta slut!).
när jag sitter och tar mig igenom antologins två skivor förstår jag verkligen varför cobain gillade bandet (han kallade gruppens kärna kelly/mckee för sina favoritlåtskrivare och döpte sin dotter till frances efter just frances mckee). samma enkla, men effektiva snickrande. och texter som är så direkta att man istället för att behöva kämpa mot det pinsamt konstlade obehaget finner sig själv träffad, rakt i hjärtat. influenserna är tydliga: velvet underground, psykadelisk detroitgarage, kontemporär brittisk manchesterflum och amerikansk punk - polerat men ändå skitigt, knarkigt, slappt. och oerhört charmigt.
musikvärlden visar sig än en gång vara oerhört liten, åtminstone inför perspektivet att vi egentligen kan få tag i all musik vi vill med bara en knapptryckning på datorn. the vaselines visade sig vara den gömda pärla som lurade fram en sedan länge begravd, bokstavligt och bildligt, kärlek till nirvana. det är kanske inte prousts madeleinekaka, men åtminstone i princip min egen digitala version.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar