lördagseftermiddagen spenderades i sällskap med två kostymprydda, lagom akademikertorra medelålders herrar på vetenskapsfestivalen i göteborg. temat för dagen (förutom den sedvanligt akademikerusla hanteringen av all ljudteknik. rundgång, hallå!) var vad som egentligen föds ur etiketteringen av kulturer och vad detta ständiga uppvisande och kategoriserande egentligen gör med vår bild av dessa och dess medföljande världsåskådningar. båda föreläsarna utgick i sin analys från det historiska perspektivet: hur denna västvärldens självhävdelse sett ut från 1600-talets museiverksamhet till sven hedins plundrarresor till kina på 1920-talet. herrarna i fråga, kinakännaren perry johansson och museion-docenten staffan lundén, delade samma postmoderna värderingar, dvs att sanningen varken är exakt eller godtycklig. den är helt enkelt mångsidigt. ett i dagens läge väldigt okontroversiell förhållningssätt vilket lämnar en hel rymd av utrymme för härligt tassande kritik och beröm.
båda två fokuserade på den bild av andra kulturer som institutioner som museer gett oss genom den moderna historien. klassisk "vi mot dom"-problematik blandades med filosofiska funderingar kring varför det fortsatt (än idag!) är så lockande att beskriva till exempel små folkslag i bortre asien eller sydamerikas djungler som rakt igenom primitiva. varför överlever dessa stereotyper? varför lockar de fortfarande storpublik till etnografiska och världskultur-museer världen över?
att moderniteten inte ser likadan ut i ett jägarsamhälle som i it-sverige är ju förstås inget som skall eller kan förnekas, men att föra in de moderna aspekter av livet i dessa samhällen som bevisligen finns måste anses vara högst relevant för en trovärdig bildskapare. det är ju, för att dra ett av otaliga exempel, så att vår moderna uppfinning mobiltelefonen, blivit ett allt viktigare hjälpmedel hos folkslag i både afrika, asien och sydamerika där djurhållning på stora områden är den viktigaste näringsgrenen.
med den tekniska moderniteten följer också ett antal andra moderniteter som vi i västvärlden länge har ansett vara vårt privilegierade gods. jag tänker då främst på saker som rationell vetenskap, fri samhällsdebatt och brist på religiösa övertygelser (en anemisk ateism). typiskt är också att vi älskar att bunta ihop "de andra", de som inte går att passa in i vårt "normala" mönster, till en klump. rimligtvis kan man anta att denna klump bör vara en oerhört heterogen grupp. med tanke på befolkningsfördelningen världen över så är det ju snarare så att det vi kallar västvärlden är en marginaliserad grupp som i förhållande övriga världen skulle vara mer homogen än övriga världen som grupp. ni fattar. något är konstigt här. matematiken är skev.
just här finner jag en oerhört intressant koppling till en annan relativt nyligen utkommen bok - "vems islam" skriven av idehistorikern mohammad fazlhashemi, baserad i umeå. fazlhashemi försöker avväpna den vanligt förekommande bilden av islam (och muslimer) som en raktigenom homogen grupp med gemensamma, av religionen bestämda, mål och värderingar. genom att pedagogiskt ta sig igenom islams grundläggande historia kommer han snart in i problematiken - varför är det så svårt för västvärlden att acceptera islam (och omvänt: varför är det så svårt för många muslimer att acceptera västvärlden). det är slående hur fazlhashemi finner många av förklaringarna i de social kontexter som de parallella världarna levt i sedan islams födelse på 600-talet e kr. han påpekar att det snarare är territoriella (världsliga) konflikter som skapat många av de djupaste revorna i förhållandet - från romariket, via korstågen och imperialismen till skapandet av staten israel. dessutom verkar det finnas ett utbrett missnöje med västs ständiga förnekande av de kunskaper man faktiskt tog över från muslimerna och de östasiatiska folkslagen när den mörka medeltidens koma gick över i det som numera kallas den vetenskapliga revolutionen.
det finns förstås mycket inom traditionell islam som man som vän av konstitutionell demokrati och jämlikhet (i den mån denna går att uppnå) har svårt att svälja. till exempel är de shia-muslimska tankeskolorna kring de rättlärdas styre stundtals helt befängd ur mitt perspektiv. likaså kvinnosynen. mer progressiv islam försöker ändå hitta vägar runt de bergfasta traditionalisterna och vill förkasta de sharialagar som kan ses som enbart aktuella i den historiska kontext de skapades i. koranen ger, enligt fazlhashemi, självklara öppningar till ett sådant förkastande och skapande av en mer modern syn på sharia och på att vara muslim i dagens värld.
kopplingen mellan eftermiddagen på vetenskapsfestivalen - diskussionen kring vem som skapar bilden av vem och vem som skapar tolkningsföreträdet - och fazlhashemis utmärkta islamexposé hittar man ändå tydligt i frågor som: hur skildrar vi "den andre" utan att lägga allt för mycket av våra egna värderingar i skildrandet? varför beskriver man alltid det annorlunda som mer eller mindre avvikande och svårförståeligt? och vem sätter parametrarna för vad som anses vara normalt? utan tvivel ligger i alla fall problemen mellan västvärlden och den muslimska världen i oviljan att projicera en rättvis bild av den andre, dess förväntningar och önskemål. flummigt? kanske lite. givetvis skulle inte enbart en rättvisare bild göra underverk. med det moderna samhället har parametrarna blivit så många fler (monetär hänsyn, territoriell makt, ideologisk aspekt, militär hänsyn osv osv) men för din egen förståelse av din omvärld är det här frågor som kommer vara väl värda att investera din tid i.
Inlägg
hear hear!
SvaraRadera