
i ett tidigare inlägg har jag behandlat den fascinerande transhumanismen - tanken på att människan är på väg mot nästa stadie i evolutionen. triggad av de konsekvenser detta skulle leda till bestämde jag mig för att gå åt motsatt håll, leta mig bakåt till det som idag anses vara människans början, evolutionens rötter. lasse bergs kritikerhyllade och övertygande "gryning över kalahari" hjälpte mig reda ut begreppen.
berg, sedan sextiotalet en erkänt duktig skribent, debattör och resenär, tar med läsaren genom urtidens afrika. han hittar skärningspunkten mellan den första människoapan och aporna någonstans för sju miljoner år sedan. han hittar homo habilis, den första människoapa som kunde använda enklare verktyg för ca 2 miljoner år sedan. homo erectus, arten som börjar använda det upprätta tillståndet fullt ut för ca 1,5 miljoner år sedan. avstånden är enorma - tidsmässigt sett. geografiskt befinner vi oss hela tiden i afrika - etiopien och sydafrika är de två länder som de allra flesta paleontologer, evolutionshistoriker och arkeologer anser vara epicentrum för det mänskliga livets rötter.

en av de allra mest fascinerande tankar som berg sätter fingret på är den om att vår eurocentristiska världsbild, sprungen ur den vetenskapliga revolutionen och senare kolonialismen, så länge varit så totalt förvriden. att människans evolution skulle kunna förläggas till europa baserat på franska grottmålningar och tyska fynd daterade till cirka 40 000 år f kr är helt uppenbart befängt. ett tag trodde man att de allra äldsta ättlingarna till dagens människor kom från området runt dagens israel, i dessa sammanhang kallade levanten. denna sanning skulle, ur det kristna arvets synvinkel vara godtagbar, men har numera motbevisats många gånger om. tji, fick europa!
det har också visat sig vara befängt att tala om olika människoraser i dagens värld. den genetiska skillnaden är såpass liten mellan olika homo sapiens-individer att det är försumligt. möjligtvis kan denna skillnad synas på yttre mänskliga drag, men inte så markant att vi skulle kunna berättiga ett uppdelande i raser. pigmentet, där fokuset så länge legat, är inget annat än en anpassning till solens styrka - ett spår av evolution men inte avgörande i homo sapiens historia.
forskarna menar nu att vi har våra ättlingar i en afrikansk grupp homo sapiens som utvandrade från dagens etiopien via ett uttorkat röda hav för cirka 100 000 år sedan. vi vandrade längs kusterna bort genom asien och först ett bra tag senare vände vi västerut mot "civilisationens mittpunkt" europa. man kan inte skriva om historien enbart med vapenmakt - inte i det långa loppet i alla fall. än idag kan vi hitta spillror av denna utvandrande afrikanska grupp hos bushfolken i framförallt södra kalahariområdet.
en än intressantare tanke som berg framgångsrikt argumenterar för är att livet i de afrikanska samlarsamhällena under miljontals år var inriktat på samarbete och följaktligen extremt fridfullt. det finns inget som tyder på att olika kärngrupper (man levde i grupper på runt 30 personer) fört regelrätta krig och så vidare. det verkar helt enkelt som att konflikter mellan grupper kom först med organisationen i bofasta samhällen. först när organisationen föddes, föddes grogrunden för ett starkt ledarskap. först då tjänade man på att inte hjälpas åt. eller att bara vilja skydda sitt eget.
bokens tema är ändå att människan i grund och botten är god. det har miljontals år av evolution visat oss. thomas hobbes har fel i att naturtillståndet är ett allas krig mot alla. berg hänvisar till all möjlig forskning - intressantast är när han kopplar tankarna till de nobelprisbelönade spelteorierna. någonstans blir det också en självklar röd tråd att människans moral är det som gör henne god. där transhumanisterna snarare ser moralen som en svaghet, något som rationellt bör lösas, ser berg den humana människan som det grundläggande mänskliga tillståndet. det är helt uppenbart en positiv människosyn, men berg visar genom sitt skickliga grävande genom evolutionens historia att han (och de forskare han baserar sitt teori på) mycket väl kan ha rätt.
människan är kanske i botten god, men har uppenbart en genetisk vilja att bli accepterad i grupper. beteendevetenskapliga experiment, kontroversiella eller icke, har visat att det inte behövs ett befolkningsunderlag större än ett normalt unversitetscampus för att hitta tillräckligt många lydiga lägervakter för att driva ett nytt auschwitz. viljan att passa in i en grupp, hitta identitet, och bli belönad för detta kanske är lika stor som viljan att vara per definition rättvis och god. och det naturgivna är kanske inte det som visar sig vara mest lockande. människan, homo sapiens med miljoner års evolutionshistoria bakom sig, har förändrat vår hjärna till den grad att det valbara är möjligt. kampen mellan evolution (arv) och framtid (vår fria vilja) är både en filosofisk och reell diskurs som absolut inte ser något slut. lasse berg har hur som helst skrivit ett verk som med sin positiva människosyn och kunskapstörst framstår som ett populärvetenskapligt standardverk i ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar