den amerikanska efterkrigstidens förortsromantik - drömmen om det perfekta familjelivet - har blivit alltmer utsatt för samtidens kritik. inom stora delar av den moderna konsten ser man tillbaka på periodens glorifierande av konventionen som något ångestframkallande. femtiotalets optimism har bara kommit tillbaka amputerad och tillfällig under korta perioder.
de moraliska aspekterna av det materialistiska perspektivet lever dock i högsta grad kvar. prylarna och sättet att leva, som i och med de nybyggda, skinande vita amerikanska förstäderna blev allmängods, är fortfarande det som anses vara det allra mest väntade och normala i västvärlden. sökandet efter villan, bilen, hunden, den perfekta tvåsamheten utan sprickor är fortfarande det som, när det kommer till kritan, är kronan på en pressande moralkonvention. visst, diversifieringen av samhället är långt gången i förhållande till det amerikanska femtiotalet, men även i kvarteret där du själv bor finns den där. konventionen. den lyckliga fasaden. den klippta gräsmattan. den krampaktigt darrande grillspaden. den andra kinden som skall vändas - fram och tillbaka som på pendel. det normala. den icke justerbara samhällsmoralen. vad som är allmänt accepterat är det som är rätt.
richard yates (1926-1992) nyligen återupptäckta klassiker "revolutionary road" skulle i princip kunna vara skriven när som helst mellan 1945 och 2009. att 1961 var året då debutromanen var färdig skulle bara kunna vara en slump. de allmängiltiga och tidlösa inslagen haglar. i den nyutgåva som nordstedts gjort inför filmatiseringen har karin gustafsson dessutom uppdaterat den språkliga dräkten avsevärt. det känns fräscht, träffande, exakt. det är så kliniskt perfekt - språket och historien den berättar - att kaos måste råda under ytan. och mycket riktigt, där språket tar slut tar handlingarna över. bara desperationen kan bryta konventionen. bryta arvet och verkligen inse att för vissa saker kommer det ingen hjälp. vissa saker har inga tillskyndande änglar. vissa saker måste en människa göra alldeles själv för att ta sig vidare.
revolutionary road är en sovande liten förstad till femtiotalets new york. vi befinner oss i dataålderns vagga, hemmafrun är praxis och ungdomsdrömmar dränks effektivt. vi följer familjen wheeler, frank h och april wheeler. de har flyttat till den perfekt skötta lilla gatan - pendlingsavstånd och perfekt för barnen! frank jobbar med meningslösa uppgifter på samma företag hans far var trogen hela livet - knox kontorsmaskiner. april är hemmafru och tar hand om parets två barn. äktenskapet är, men har inte alltid varit, en katastrof. kvällarna tillbringas i ett nostalgiskt längtande tillbaka till oskuldsfullare tider. paret anser sig vara intellektuella, vara utanför sin omgivning, inte passa in. ändå går varje dag allt snabbare. knyter samman. binder. revolutionary road liknar alltmer ett självvalt fängelse.
blad för blad rullas historien upp. en oönskad graviditet, en tvingad anställning, ett villaköp som skulle skapa nya förutsättningar men som bara ledde till långsam stagnation. yates är exakt i sin beskrivning, och ofta är de komiska beskrivningar av människorna runomkring det alltmer sorgliga paret wheeler överväldigande bra. att romanen inte filmatiseras förrän nu är ett mysterium - ibland tror man att man läser ett färdigt filmmanus. mitt i alla förvecklingar (otrohet, vilda planer om att förverkliga sig själva i europa och trista helkvällar med lika döda individer längre bort på gatan) visar familjen wheeler sig snart vara för bräcklig. tvivel är förortsdrömmens främsta fiende. och uppenbart är resan från tvivel till det passiva godkännandets rädsla för förändring inte lång. förändringen skall rädda, men kommer aldrig. vardagen dövas med orimliga mängder drinkar och cigaretter.
mats gellerfelt skriver i svd:s senaste recension av romanen att: "det rör sig om en nästan sanslös kombination av tragedi och komedi, symbolik och realism och man undrar verkligen om det var så här trist i en new york-förort 1955". richard ford är inne på samma teman i sitt fullkomligt lysande förord. han letar sig till exempel ner i huvudpersonernas namn - det alltmer symboliska wheeler, som snart snurrar, spinner och kraschar.
det är ingen munter roman yates gett oss, men en mer allmängiltig och fascinerande berättelse från familjekonventionernas drömförort får man leta efter. yates har något att säga alla. inga vägar ut men många vägar som bör reflekteras över.
mitt i min läsning av romanen besöker jag den nyöppnade clay ketter-utställningen på moderna muséet i stockholm. clay ketter, passande nog född i USA samma år som yates släppte revolutionary road, 1961, är sedan 1988 bosatt i sverige och anses i allmänhet vara en av våra viktigaste nutidskonstnärer. ketter jobbar med alla möjliga konstformer. den här utställningen, som för övrigt inte är en regelrätt retrospektiv sådan utan snarare en selektiv presentation av en konstnär på väg, innehåller såväl ketters genombrottsverk - de spacklade väggplattorna - som nya experiment med till exempel foton.
just fotokonsten grabbar tag i mig. ketter har åkt runt i orkanen katrinas fotspår och fotat husgrunder från en kran. kontrasten mellan de mönster fotot förmedlar (vissa är slående vackra) och det som faktiskt representeras genom den ödelagda, katastrofdrabbade platsen är bländande. ketter fotar typiska villaförorter från ett flygplan, synliggör det exakta, det sterila med sättet att bygga. det stelnade livet. de exakta livslinjerna i jakten på det perfekta. nästan som ett svar på de ödsliga villaförorter bestående av krossade, likadana, dockhus som han presenterat tidigare i karriären.
ett av verken, "the tomb" är en typiskt vit mississippi-stuga. det enda som saknas är en dörr. inga vägar in, inga ut. en grav. ketter har själv uttalat sig i dagens nyheter om att den ska representera ångesten kring konventionerna. den sociala aspekten av ketters konstnärskap är en klar linje genom hela utställningen. en handbok från tidigt femtiotal i hur man skall bygga saker för att det ska bli rätt får, uppklistrad på den typen av väggmålningar som ketter är allra mest känd för, symbolisera det galna i att alltid lyssna, alltid följa, alltid oroligt titta över axeln.
konventionen och reflektionen fortsätter att kollidera. fortsätter att släpa tankar efter sig. femtio år förändrar, men får inte grundfrågorna att försvinna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar