Ryan Adams - Infinity Blues

det finns hundratals exempel på att det inte går. att byta en framgångsrik musikkarriär mot författarskap och vice versa är i vanliga fall början på antingen galenskap eller åtminstone ett tecken på att nu, nu börjar slutet. missförstå mig inte, allkonstnären har länge varit en av de allra mest glorifierade personlighetstyperna i den västerländska romantiska världsbilden. den moderna varianten av geniet - som tog över efter det klassiskt antika idealen och ofta var synonymt med just denna allkonstnär - har varit förebilden för otaliga musiker, målare och författare i åtminstone ett par hundra år. vi ser gärna bilden framför oss: högarna med halvskrivna diktsamlingar, gitarren (eller motsvarande instrument) på golvet, penseln i handen. dessutom skall han (för det är oftast just en han som kännetecknar bilden av fenomenet) gärna befinna sig i samhällets utkant, försupen med brinnande ögon och rufsigt hår.

tyvärr ser verkligheten, om man skall vara riktigt krass och generaliserande, inte riktigt ut som myten. allkonstnärer är vi väl allihop, på något sätt, men sanningen är allt som oftast att man är bättre på något - att man har en uttrycksform där man verkligen kan förmedla. därför läser jag hellre boris vian än lyssnar på hans jazztrumpeterande. därför lyssnar jag hellre på leonard cohen eller bob dylan än läser beautiful losers eller tarantula. återigen, missförstå mig inte: alla delar av ett konstnärskap adderar givetvis till betydelsen av de andra. man blir det man skapar och även om inte verket i sig självt är avgörande ger det, i bästa fall, ytterligare en dimension till mer fulländade projekt. 

i dagens mediabrus verkar man dock uppskatta allkonstnären mer som metafor för något eftersträvansvärt än som verkligt intressant objekt. publiken verkar generellt sett vara relativt ointresserade när en konstnär byter uttrycksform drastiskt. jag vill inte gå så långt som att påstå att detta påverkar konstnärernas val av uttrycksform, men givetvis finns det uppenbara fördelar med att, publikt sett, stanna i den fåra man först når framgång inom.

ryan adams, en av de få musiker från nittiotalets altcountryscen som faktiskt blivit kommersiellt framgångsrik, meddelade för några månader sedan att han har för avsikt att dra sig tillbaka från musikscenen för att istället ägna sig åt sitt författarskap. jag införskaffade genast den nyss utkomna "infinity blues", adams lyrikdebut, för att se vad som egentligen gömde sig bakom detta drastiska byte.

man kan med lätthet konstatera att adams redan på sina senaste plattor jobbat sig alltmer bort ifrån det allra mest traditionella sättet att skriva texter i populärmusikaliska genrer. vi har mött färre och färre rim, mer och mer versmått och fler fria fraseringar. på många sätt kan man säga att han i och med "infinity blues" bara bestämt sig för att till sist ta bort den sista del som skiljde sångernas texter från ren lyrik - nämligen den ackompanjerade musiken! tematiskt befinner vi oss i det landskap adams hållit på att måla, snickra och putsa på ända sedan nittiotalets mitt. det är mycket ensamhet, melankoli, stor stad - lite människa, krossade glas och hjärtan, tankar som fastnar, depressioner, rum som snurrar, stora sängar som aldrig används. man känner igen adams ilskna cynism, hans till synes godtyckliga utfall av hat (och av kärlek) och den övergripande känslan av att inget, absolut ingenting, är livslångt, beständigt. 

vid en första genomläsning av samlingens nästan 200 dikter och fragment är det nästan allt för enkelt att bara drunkna i all melankoli. intensiteten är nästintill påträngande - som om någon skjuter den mot dig, maskingevärsstyle. du duckar, ger upp, klarar dig, fortsätter. på något sätt känns det som att adams försöker få ihop den återhållsamma melankolin hos t ex w h auden med den opolerade rättframma skjutjärnspoesin hos charles bukowski. som att han har för mycket vackert att beskriva, så mycket att det i alla stjärnhimlar, handhållningar och uppbrott nästan blir fult. fult och oviktigt. tillfälligt som det där sista vinglaset, när ljusen redan tänts i baren, som bara är till för att glömma. 

till sist är det bara själva konsten kvar. den blir ett självändamål i sig. och behöver matas. det är som att den blivit ett okontrollerbart monster som behöver det förgängliga, alla begär, alla förluster för att kunna fortsätta föröka sig. 

och kanske är det just så det är. att allt försvinner av en mening. och att vi i slutändan står ensamma. ensamma med bara bilden av vad som hänt. ensamma med konsten.

"inifinty blues" är långtifrån någon perfekt samling lyrik. inte alls perfekt faktiskt. det finns något nästan slarvigt över stora delar av kompositionen, som om fragment lämnats orörda. ändå fastar jag. fascineras över intensiteten, storhetsvansinnet och njuter av hur vissa perfekta avsnitt följs av ren högstadieschablonism. ur allkonstnärsperspektiv kan man se verket på alla de sätt jag tidigare presenterat. det kan vara början till slutet, början till galenskapen, det kan vara det hyllade bytet, det kan vara den kompletterande bilden, den nya vinkeln. och det bästa av allt är att alla dessa tolkningar faktiskt kan samsas och vara sanna på sitt sätt.

Deportees - Under The Pavement-The Beach

jag har länge hävdat (hm, sen 2004 i alla fall!) att deportees är sveriges i särklass bästa band - både på skiva och i livesammanhang. nu kommer bandets tredje platta och dagspressen är full av de vanliga bleka, intetsägande porträtten om bråk inom bandet, skivomslaget och vad albumtiteln egentligen kommer ifrån. och vilken fågelart är det som fotograferas så vackert på albumets framsida? ja du. vilken fågel är det? vilken kan det vara??? utan att använda alltför stora ord, eller låta alltför trött och bitter, så kan man inte annat än att skratta åt stora delar av svensk dagspress nöjesjournalistik. uppenbart är försöken att gå djupare än den pressrelease skivbolaget matar ut inte speciellt många. efter att ha plöjt igenom det mesta av bevakningen kan man torrt konstatera att stor bild, lite text dominerar. tack och godmiddag. 

albumet då? jo, på framsidan är det en fågel. och då undrar du säkert - vilken sorts fågel? efter att noggrant, riktigt ingående, studerat skivbolagets matiga pressrelease och tittat på bilden i flera sekunder skulle jag med största säkerhet våga påstå att.........asdgfsz

stopp.

spela tillbaka.

albumet då? under the pavement - the beach är inte alls den stora förändring, eller den stora återgång, som vissa kritiker beskriver. snarare har deportees förfinat och i guld polerat alla delar som funnits där innan. det souliga är kvar, de luftiga ekokamrarna likaså, stora pianon, gudabenådade melodier och en känsla för arrangemang som skulle göra merparten av den svenska artisteliten gröna av avund. peder stenbergs röst låter bättre, mer mogen, än någonsin och thomas hedlund spelar så avskalat att man ibland undrar om han finns med i all elegans. fantastiskt bra. 

i euforin är det lätt att dras med, men jag skulle bli förvånad om det har släppts ett album av den här kalibern i sverige på, ja, åtminstone ett par (fyra, fem, sju) år. jag har inte hört något bättre - så mycket är givet. deportees stora styrka är att bandet faktiskt jobbar i en nästintill egen genre, med lika mycket då som nu, åtminstone inom rikets gränser. på något sätt är det som att phoenix och wilco fått en dotter - minst lika vacker som sina föräldrar. och som i den bästa av smörtyngda hollywoodrullar växer hon nu upp och blir balens drottning...

Pär Lagerkvist - Han Som Fick Leva Om Sitt Liv

pär lagerkvist (1891-1974) har varit och förblir en av de mest betydelsefulla författarna för mig. få har som lagerkvist beskrivit livets mest essentiella inre och yttre konflikter. han förhåller sig allt som oftast i gränslandet till det stora existentiella frågorna - förhållandet mellan människor, förhållandet till en osynlig och frånvarande gudsgestalt, förhållandet mellan livets möjligheter och livets avarter. ett av lagerkvists mer bortglömda verk, skådespelet "han som fick leva om sitt liv" (1928), är ett av de allra finaste, mest avskalade i förhållande till dessa kärnproblem.

vi befinner oss i en skomakarverkstad. handlingens huvudperson, daniel, har precis kommit tillbaka, fått en gudomlig möjlighet att leva om sitt liv. varför han dog första gången minns han inte. varför han är skomakare är honom lika dunkelt. det han vet är att han en gång varit död och kommit tillbaka för att rätta till misstag han gjort i sitt tidigare liv. 

det skall snart visa sig att daniel i sitt tidigare liv mördat sin maka, anna - en handling i desperation över livets meningslöshet. detta går upp för honom när en för andra osynlig gestalt, huvudpersonen i sitt tidigare liv, uppriven och med blodig kniv i handen kommer in mitt i ett irriterat och uppgivet ögonblick av tvivel på meningen med de monotona inslagen i livet. 

anna, som uppfostrat fyra barn tillsammans med daniel, kan omöjligt förstå hans plågor. livet är gott nog som det gestaltar sig. och när sonen, en tystlåten karaktär vid namn elof som är tänkt att ta över faderns skomakeri, faller in i depressiv jargong (med en stark olycklig kärlek som grund) är daniel helt oförstående. han har satsat allt på att bli den definition av rättfärdig människa han tycks finna omkring sig - en människa som lägger sitt liv i guds händer, hårdnackat stretar på, tar säkra men små steg och inte gör en fluga förnär. hans främsta mål är att leva om sitt liv - på ett annat sätt än första gången. under skådespelets gång står det dock alltmer klart att han bara lever sig igenom en repris.

istället för förståelse verkar daniel ha nått ett stadium av självförnekelse och totalt förträngt den fråga som plågar honom hårdast: när skall livet och förändringen egentligen börja? och när elof, nästintill som en metafor för den världsliga, ständiga kampen, går in i ett rum, stänger dörren och skjuter sig är cirkeln sluten. den emotionelle elof är ännu en spegelbild av faderns tidigare inkarnation som daniel i sin fromma, apatiskt gudsfruktiga världsfrånvändhet inte längre förstår. han, mördaren som kommit tillbaka till livet, har återigen ett rämnat liv vid sin sida. 

historiens enkelhet skapar dess slagkraft. lagerkvists kärnfrågor ligger blödande, öppna. varför finns det en gud om han inte är god? om alla handlingar är fria, varför verkar ödet så predestinerat i världen? hur blir människan fri från sin ångest? och, den kanske allra mest brännande, vad är en god människa? är det en människa som lever ut sig själv, eller som lever ut konventionerna till fullo. är vi fast eller kan vi faktiskt forma vår omgivning???

lagerkvist slogs med de här frågorna genom hela sitt författarskap. och det är just de tidlösa frågeställningarna som gör de flesta av hans verk läsvärda, kanske till och med viktiga, än idag. att problematisera livet gör det givetvis svårare men oftast, relativt sett, mer givande. någonstans i den tankegången hittar man det givna svaret till de som refererar till lagerkvist som ständig dysterkvist. dysterheten i hans gärning är inte heller utan ljus - speciellt i författarskapets senare verk finns det mer hopp, litet och stort.

att "han som fick leva om sitt liv" är en mer eller mindre bortglömd grundpelare i nobelpristagarens bibliografi är tyvärr ett faktum. att pjäsen avslöjar delar av lagerkvists innersta livsfrågor på ett nästintill glasklart sätt är också bortom tvivel. en som tidigt förstod potentialen i verket var ingmar bergman, som redan 1939 satte upp pjäsen på mäster-olofsgården i stockholm. bergman skriver själv om arbetet i sin dagbok: "Vi har kanske aldrig nedlagt sådan energi och omsorg på just det rent psykologiska utarbetandet av gestalterna, som i detta stycke". förvisso har samme bergman senare i karriären kallat uppsättningen för "en alldeles förfärlig föreställning", men det tar givetvis inte bort något av verkets ursprungliga skimmer.

Ord & Bild #5-2008: Människan Efter Människan

efter ett par relativt sömniga nummer vaknar anrika ord & bild till rejält i temanumret (#5-2008) om transhumanism eller människan efter människan som redaktionen så träffande kallar textsamlingen.

vi översköljs dagligen med frågeställningar kring hur pass stor del teknik och tekniska framsteg skall ha i vår vardag. tanken att människan alltmer blir slav under en skenande teknisk utveckling finns högljutt representerad, liksom motsatsen - att tekniken är ett måste och en framstegets dygd i dagens samhälle. första gången jag på allvar funderade kring den mekaniska människobilden var nog i början av 2000-talet. kanske 2001. jag minns i alla fall en föreläsning i det då nybyggda kårhuset på chalmersområdet i göteborg. sven-eric liedman stod vid podiet och förkastade alla tankar kring att den mänskliga hjärnan fungerar på samma sätt som en dator. liedman försökte tillrättavisa trenden som enträget ville beskriva människans hjärna som en hårddisk. den stora skillnaden mellan människan och maskinerna hon skapat är och förblir, menade liedman, förutsättningarna för känslor, möjligheten att känna. en maskin känner inte. en maskin kan därför inte vara motiverad att göra något som den inte blir programmerad för att göra. det var tydligt att den mekaniska världsbilden hade mött nya hinder i och med dataåldern, nya problematiska frågor att ställning till. 

och det är här vi smyger oss in i diskussionen kring transhumanism. transhumanismens sammanhållande kraft är tanken på att människan behöver förändras, förstärkas, förbättras. och att detta faktiskt är möjligt att genomföra inom en inte allt för avlägsen framtid. det finns en stark evolutionistisk tankeströmning - en tydlig väntan på nästa singularitet, nästa avgörande steg på i den mänskliga evolutionen. h+, som är tankerörelsens eget benämning på nästa människoras, kommer att kännetecknas av perfektion. med hjälp av tekniska framsteg målas en science fiction-värld upp. människans egenskaper liknar alltmer det som vi nu kallar robotar, androider, fast med en allt större dos mänskliga drag. jag får känslan av att rörelsens mest hängivna anhängare gärna har långa filmkvällar med matrix-trilogin på hundratums hemmabioduk, men samtidigt - det finns en tydlig poäng i rörelsens argumentation. onekligen kommer det, så småningom, bli så att människan utvecklas så långt ifrån sin nuvarande position att man skulle kunna tala om en h+. 

en av de mest intressanta essäerna i ord & bilds temanummer är helena granströms om den mekaniska synen på människan och världen. granström visar hur vi genom att, i modern tid, objektifiera varje del av den mänskliga kroppen (och sinnet) skapat en konstruerad bild av både verklighet och det mänskliga väsendet. man ser på sig själv och sin omvärld utifrån - ett distanserat betraktande av ett objekt. tanken på att allt omkring oss är konstruerat  skapar grogrund för en fusion mellan nästintill religiösa skapelseberättelser och strikt naturvetenskapliga axiom. och någonstans här hittar vi transhumanismen. h+ är en konstruerad människa, som finner sin mening i tanken om att hela världens historia är en historia om konstruktion och framsteg. det är en individualistisk människa, med sin styrka som främsta vapen. 

en annan intressant tanke, som i och för sig inte är ny för transhumanismen, är den om att skapa ett evigt liv för människan. dock, måste man tillstå, har förutsättningarna för att faktiskt lyckas ökat betydligt sedan medeltidens elixirexperiment. transhumanisterna ser framtidens inneboende möjligheter - i princip verkar det stundtals som att cyborgerna (fusionen mellan människa och maskin) faktiskt är rörelsens preferens. man talar om kemiska preparat som utan biverkningar skapar energi för att jobba 48 timmar sträck, man talar om benproteser som fungerar bättre än mänskliga ben, man talar om att övervaka ett fosters framsteg i en artificiell livmoder - bortom de eventuella faror en verklig kvinnas livmoder kan innebära. man talar om en värld där teknikens framsteg är så betydande att alla delar av livet påverkas. och det bästa av allt? att vi i princip kan förutsäga den här utvecklingen bara genom att observera moores lag. moores lag är kurvan som visar att den tillgängliga datorkraften fördubblas var artonde månad. håller utvecklingen i sig, kombination med genteknikens framsteg, är det inte alls omöjligt att förutsättningarna för h+ snart finns i våra händer.

kritikerna då? givetvis finns det en uppsjö oroliga, arga, upprörda sådana till det transhumanistiska perspektivet. amerikanen bill joy tillhör de allra hårdaste. i ord & bilds kortsummering av hans tankar framgår det att han i princip anser att vi bör avstå från tekniska framsteg som har potential att skada oss. det finns ingen anledning, anser joy, att tro att maskinerna så småningom inte skulle bli smartare än oss. människan kommer inte frivilligt att lämna ifrån sig makten, men med ett maskinberoende som är så omfattande att varje livsaspekt påverkas vore det i princip självmord att stänga av, menar han. maskinerna kommer, så småningom, segra om vi inte gör något nu. dystopi? ja. faktiskt. 

peter gärdenfors ger i sin text ett mer nyanserat, lugnt, intryck. han hävdar att maskinernas totala brist på emotion och motivation kommer att bevara dem i människans våld så länge människan vill det. maskinerna ger oss snarare, som essäns titel antyder, istället en anledning att vakna. vi har, genom dem, tillgång till all i princip all information, vi får hjälp med saker där vi tidigare stött på problem, osv, osv. gärdenfors har en uppenbart teknikvänlig inställning, men hans sakliga argumentation gör det svårt för läsaren att inte hålla med.

så vad är då människan efter människan? det är en fråga som i princip är omöjlig att svara på. jag tror, möjligtvis, att den så för transhumanismen hett eftertraktade singulariteten så småningom kan anses ha inträffat. dock är jag mer tveksam till att man skulle kunna märka övergången. historien skapas i varje sekund och så länge du är del av den är det svårt att säga något bestämt om dess skeenden. det krävs ett tidsperspektiv bakåt (och framåt) för att kunna säga att en förändring verkligen inträffat. förändringar kommer att ske, men på samma sätt som vi ser tillbaka på det tidigare stadiet av människan, kommer framtiden se tillbaka på oss. om transhumanismens version av h+ är på väg mot oss inom överskådlig tid eller inte är därmed svårt att säga. intressant är i alla fall att följa idéströmningens obotligt optimistiska, futuristiska och teknikkramande framtidsvision. kanske kommer vi se på den med samma fnissande förlägenhet som vi nu ser på 1950-talets tankar om 2000-talets människa. kanske inte. gränsen mellan klassisk science fiction och verklighet kanske håller på att suddas ut.

Richard Florida - Den Kreativa Klassens Framväxt

klassteori kanske inte är en av de hetaste frågorna i dagens samhällsklimat. bortsett från svalnande och decimerade första maj-tåg med ekon från en tid då man utan problem kunde urskilja en arbetarklass och en borgarklass, så är klassteorins praktiska tillämpning idag mer retoriskt viktig än en reell politisk agenda. så uppfattar jag det i alla fall. 

richard florida, professor i public policy vid george mason university i virginia och en av framtidsforskningens nutida superstjärnor, skapar i sin ohämmat hyllade och tungt kritiserade samhällsanalys, "den kreativa klassens framväxt", en ny klass och blåser, följaktligen, nytt liv i gammal hederlig klassteori. när man talar om klass innebär det utan undantag att man ställer grupper mot varandra. tänkandet, oavsett perspektiv, kräver en viss mått av elitism för att bli bitande, träffande och framförallt provocerande. florida har helt uppenbart provocerat många. han hävdar ihärdigt att en ny social klass, den kreativa, är den som i framtiden kommer att vara (och på flera sätt redan är) den som driver på den ekonomiska utvecklingen. detta leder i förlängningen att den kreativa klassen är den absolut mest avgörande maktfaktorn kring staters (och platsers) utveckling.

vilka ingår då i denna kreativa klass? florida menar att alla som kan sägas arbeta kreativt (från forskare till ingenjörer och musiker) blir en maktfaktor. alla dessa kreativa yrken hänger ihop på det viset att de dras till varandra, skapar kluster i attraktiva, levande regioner. florida utgår, med ett imponerande källmaterial, från olika platser i usa och tittar på utvecklingslinjer. för att en region skall blomstra så krävs det att tre saker kontinuerligt ombesörjs och vårdas: teknik, talang och tolerans. tekniska framsteg skall näras genom forskning, ett bra universitet och fördelaktiga miljöer för företag. universiteten och företagen skall i sin tur dra till sig talang genom att locka med sin stad som helhet. floridas undersökningar visar på att den kreativa klassens preferenser är öppenhet, levande kulturliv och tolerans mot homosexuella, invandrare och andra utsatta grupper (för att nämna några indikatorer). utifrån dessa har han sedan skapat ett bohemindex, ett gayindex och ett mångfaldsindex där man, tillsammans med ett högteknologiindiex, kan mäta städers totala dragningskraft på den kreativa klassen. 

floridas teori bygger på att kreativa människor dras till platser som har en kreativ miljö. det är därför som, hävdar han, politiskt initierade projekt som nya sportarenor, nybyggda köpcenter och stora kontorskomplex inte fungerar längre. den kreativa klassen söker istället autentiska upplevelser, en levande närmiljö och ett starkt profilerat kulturellt utbud. allt anpassat efter det nya samhällets sätt att arbeta på (ständig tillgänglighet etc). florida tar otaliga exempel från amerikanska städer. ett av de starkaste är kanske fallet austin, tx, som innan åttiotalet var en plats i princip utan tillväxt. en fokusering på att starta upp ett nytt universitet, dra till sig högteknologi och marknadsföra sixth street som fönster för den starka lokala musikscenen visade sig vara ett genidrag. 

det finns tre saker i den här boken, tre sanningar, där jag tycker att florida verkligen argumenterar övertygande. för det första tar han effektiv udden av all argumentation som menar att platsen, i och med internets intåg, har blivit oviktig. helt uppenbart är det viktigt för människor var de bor och de som definieras som medlemmar i floridas kreativa klass verkar vara än mer petiga - det som existerar utanför arbetstid är minst lika viktigt som det som händer på arbetstid. den parallella verklighet som nätet innebär kan inte helt ersätta den fysiska världen.

för det andra argumenterar han med briljans kring hur det sociala kapitalet i princip helt spelat ut sin roll, åtminstone så som det traditionellt definierats. det sociala kapitalet som teori har sina rötter i emile durkheim och senare pierre bourdieu, och talar om den mänskliga kontakten, tilliten man kan sätta till relationerna omkring sig, som avgörande för ett samhälles fortlevnad. florida visar dock med tydlighet att de starka band, förtroenden, mellan människor som kännetecknade tidigare samhällsstadier idag snarare är ett hinder mot kreativitet och tillväxt. människor idag vill ha många svaga kontakter och kanske bara ett fåtal starka (florida nämner siffor på mellan 5 och 10).  detta betyder inte, påpekar florida, att folk i allmänhet är mindre engagerade - det är bara det att den kreativa ekonomin har stöpt oss för en annan sorts samvaro, en mer nätverkande, mindre djup samvaro. individualismen är för florida allsmäktig, men nästintill utan negativ konnotation.

för det tredje så visar också analysen att vi inte är helt styrda av stora företag. floridas siffror pekar snarare på att storföretag flyttar dit teknisk och kulturell spetskompetens finns. den kreativa klassen flyttar dit en lämplig grogrund för verksamheten finns - och då ser florida denna som ett helhetskoncept. en stad med många musiker och konstnärer drar till sig fler musiker och konstnärer. individen är viktigare än institutioner som museum och konserthus. det lilla perspektivet skapar den stora dragningskraften. en stad med stora universitet drar till sig skarp talang. och så vidare. och så vidare. den stora utmaningen är att skapa denna grogrund. 

trots all övertygande argumentation och all populärvetenskaplig briljans så finns det aspekter av floridas slutsatser som är mer frustrerande. till exempel kännetecknas hans argumentation av en ohejdad individualism, en nästintill glorifierande elitism och vad som kan sägas vara ett typiskt medelklassperspektiv. han påpekar i och för sig flera gånger att insikten kring den kreativa klassens framväxt och framtida dominans kan komma att innebära vidare klyftor i samhället som stort. han ser redan tendenser på större segregation där regioner som lockat till sig kreativt kapital drar ifrån andra som istället tappar kreativ kraft. han menar därför att en av de avgörande utmaningarna är hur man ska lyckas integrera fler och fler människor i denna upplyst kreativa klass. i förlängningen väcks dessutom en annan pockande fråga: hela den värld av fysisk produktion som är försvunnen från i-länderna, men likaså avgörande för den höga levnadstandard den kreativa klassen kräver - var är den? givetvis utplacerad på billigare marknader runtomkring i världen. den kreativa klassen som teori är kanske bara helt tillämpbar på ett samhälle som redan har hegemonitet över stora delar av den övriga världen. någon måste, utan tvivel, tillverka produkterna som kreativiteten skapar. 

kreativiteten är för florida något heligt. och när man följer hans historiska exposé, från jägarsamhället via jordbrukssamhället, handelssamhället, det industriella samhället och organisationssamhället till det kreativa samhället (som han kallar det nuvarande) blir man på flera sätt övertygad om att han har rätt när han tillskriver den enorma krafter. hans verk är ett visionärt sådant, med ett imponerande, övertygande, evolutionstänkande där den starke kommer att överleva. dessutom, med befogad kritik i beaktning, får man i slutändan inte heller överskatta ett enda verks möjlighet att utveckla en komplett teori. florida drar upp riktlinjerna för ett nytt tänkande kring arbetskraft, kreativitet och samhällsutveckling. resultatet av de första stegen är intressant, tankeväckande. detaljarbetet ligger på oss själva, på vår omvärld.

Bela Bartok - Piano Works // Novell # 1-2-2009

under det senaste halvåret har det dykt upp allt fler reportage från ungern i svensk press. startskottet kan kanske ha varit sättet som ungerns ekonomi totalt kollapsade på i den globala finanskrisens fotspår, men under ytan av siffror, ostabila regeringskonstellationer och folkliga protester tycker jag mig ändå finna något mer - en vilja att hitta något som skall kunna kallas en ungersk nationalkaraktär. jag vet, ordvalet är gammaldags. nationalkaraktärens gyllene period var artonhundratalet, men jag hittar för tillfället inget bättre sätt att förklara de ständiga beskrivningar ungersk pessimism som florerar runtomkring oss just nu. 

man kan ju förstå dom, ungrarna. inte nog med att ekonomin imploderat totalt, hela den moderna historien är full av nederlag - från kejsardömets kollaps, via tysk och sovjetisk ockupation och överhöghet till en osäker, korrupt demokrati. i, till exempel, budapest är den tragiska historien ständigt närvarande. där har man gjort turistmaterial av nazisternas och kommunisternas brott, medan det allmänna intrycket är att staden istället söker den positiva delen av sin identitet längre bak längs tidslinjen. man förkastar sin nutida historia och vårdar istället de klassiska epokerna, kejsardömet - ett försök att bygga en framtid med tanken om en storslagen dåtid som bas.

för någon vecka sedan publicerades ett resereportage från budapest, undertecknat richard swartz, i dn. swartzs intervjuobjekt bekräftar bilden av ett kollapsande land och längtan efter en svunnen tid. man beklagar sig över att den ungerska paprikan nu håller på att slås ut av importerad dito. skandal! man verkar missnöjd med ett utökat utbud. det finns till exempel alldeles för många brödsorter att välja på. inte bara de två olika traditionella ungerska bröden. skandal! man beklagar sig över den sittande regeringsmakten. det är ingen ordning och reda nu. samtidigt är man förbittrade på kommuniststyret och de kvarlevor av för mycket ordning och reda som finns kvar i dagens vardag. 

utmärkta musikmagasinet novell har i sitt nya nummer (#1-2/09) hakat på trenden. man skickar en reporter ner till huvudstaden budapests musikscen. författaren menar att bilden av ungrarna är den av europas mest undergångsromantiska befolkning. ungrarna uppges vara ett folk som fortfarande känner trauma efter förlusten av tre fjärdedelars territorium 1918.  längtan tillbaka till ett odefinierbart förflutet är det återkommande temat. novells reporter träffar klubbägare och musiker som uttalar sig om att ungrarna "gillar att klaga", att dom är ett "melankoliskt" folk och de kommer enhälligt fram till slutsatsen att det alltid har varit så. om det kommer från det allmänt hårda livet, bergochdalbanan många ungrare befinner sig i, eller om det är ett karaktärsdrag förblir ändå lite oklart.

så, finns egentligen nationalkaraktärer? svaret måste bli (ett eftertänksamt) nej. givetvis är begreppet en social konstruktion, med målet att avskilja och särskilja. detta betyder dock inte att samhället som sådant inte kan skapa underlag för känslor som delas av stora lager av befolkningen (i ungerns fall ett drag av melankoli och pessimism). och givetvis kan årtionden av motigt styre och bara långsamt stigande reallöner och levnadsstandard sätta käppar i hjulet för även den mest optimistiske. dock bör man betona att allt som kan karaktäriseras som någon form av nationalkaraktär inte har något att göra med fysiska förutsättningar som klass, kön eller annat. drag som vi, i dagens pressklimat, verkar anse vara typiskt ungerska handlar mer om stämningar - om känslor som förmedlas ut till den beskådande och nyfikna omvärlden. det vi kallar nationalkaraktär är kanske snarare uttryck för ett rådande samhällsklimat. 

jag söker i samlingen efter michel béroffs tolkningar av bela bartok (1881-1945), ungerns store nationalkompositör. bartok vände sig inåt för att hitta kraften. istället för att fortsätta komponera utifrån mer utmanande och exotiska zigenar-teman (så som han gjort hela sin läroperiod) hittade han, med start 1905, styrkan hos den musikaliska tradition som fanns på den ungerska landsbygden. de ungerska folksångerna som förts vidare muntligt, från generation till generation, blev de byggstenar som bartok komponerade sina allra mest eggande verk med. 

bartok menade själv att desto enklare en melodi var desto fler möjligheter fanns det att skapa runtomkring den. tanken är storslagen. de enklaste linjerna skapar den trygghet som ger utrymme för alla steg, sneda eller inte, som man för tillfället tror är dom rätta. kanske kan ungrarna omskapa bilden av sig själva genom just den nyktra tillbakablicken på sin moderna historia och letandet efter linjer att förhålla sig till.

The Tallest Man On Earth - Shallow Grave // The Best Of Broadside 1962-1988 : Anthems of the American Underground // Washington Square Memoirs

igår satt jag i en total tidskapsel igen. och den här gången var det inte (bara) stora teaterns 1800-talsinteriör som bidrog till känslan av tidlöshet, den starkast bidragande faktorn var the tallest man on earths fantastiska fusion av klassisk amerikansk folkmusik och nutida singer/songwriter. nu må det ju vara hänt att gränsdragningen mellan just dessa etiketteringar kanske inte är den allra skarpaste - det jag kallar amerikansk folkmusik kanske du med lätthet kastat in i det mer moderna begreppet singer/songwriter. jag vet inte. i sammanhanget är det mindre viktigt. hur som helst så ekade arvet från det tidiga sextiotalets new york från första till sista ton. känslan, så som jag har beskrivit den för mig själv, i mitt inre, av att sitta på izzy youngs folklore-center i greenwich village, eller på sis cunninghams broadside-kontor, lyssnandes på phil ochs, den unge bob dylan, sorgligt oupptäckte sammy walker eller någon annan mer eller mindre bortglömd folksångare infann sig i alla fall. 

den amerikanska folkmusik med rötterna i europa (irland, england) och med galjonsfigurer som woody guthrie skiljer sig från den mer blues och countryinfluerade versionen dels genom harmoniken (dominans av rena durackord utan direkta färgningar, ofta med öppna stämningar på stränginstrument) men också genom sättet att berätta. the tallest man on earth jobbar definitivt med utgångspunkt i denna mer poetiskt målande stil, snarare än i country/blues-traditionen. och det är det som gör att han, trots uppenbart tillbakatittande, känns riktigt spännande och fräsch idag, 2009. det kan vara det faktum att i princip hela singer/songwriter-världen under de senaste tio åren jobbat nästintill uteslutande med den andra grenen - den blues, delta och country-influerade (americana). det kan vara bristen som bidrar till nyfikenheten. kanske. eller så är det bara så enkelt att the tallest man on earth igår tog sig in i tidskapseln och gjorde ett extremt trovärdigt återupplivningsförsök av en genre som verkligen behöver friskt blod.

inspirerad letar jag på morgonen efter i hyllorna efter två cd-boxar (jo, det fanns sådana - den ultimata presenten på nittiotalet!) med just den amerikanska folkmusik the tallest man on earth påminner mig om. "the best of broadside 1962-1988" står (lite dammig, jag erkänner) där jag lämnade den. broadside var en stencilerat magasin som utöver tidningsverksamhet även gav ut vinylsamlingar med aktuella folkmusikakter. jag tror de gick under samlingsnamnet "broadside ballads". dylan började sin karriär där, phil ochs likaså. husguden hette woody guthrie, rörelsens ledfigur pete seeger. mycket av innehållet är för naivt, politiskt, gulligt för att verkligen beröra mig annat än som historiskt dokument, men det finns oförglömliga guldkorn som är lika aktuella just idag som då. peter la farges "ballad of ira hayes", sammy walkers "song for patty", malvina reynolds "little boxes". det forsätter och fortsätter. broadsidekonceptet - ett kontor där musiker kommer in med sina bidrag för eventuell publicering i ett stencilerat magasin eller en platta med mikroskopisk upplaga kanske inte känns helt relevant idag, men klimatet verkar uppenbart har varit extremt inspirerande för sextiotalets unga folkmusiker. 

systerboxen "washington square memoirs: the great urban folk boom" är överlappande och kompletterande. den fokuserar på perioden 1950-1970. de intressantaste inslagen är de som föregår broadside-boxen i tid. woody guthrie, kingston trio, new lost city ramblers, cisco houston - generationen innan folkmusiken som genre blev pånyttfödd igen. du kan gräva hur länge som helst i traditionen. det viktigaste är ändå att se hur evolutionskedjan mellan the tallest man on earth och de båda boxarnas drygt 8 timmar musik från den amerikanska folkmusikens guldålder förblir uppenbart obruten.

The Vaselines - Enter The Vaselines // Nirvana - Incesticide & MTV Unplugged

då och då dyker det upp oväntade samband. tillfälligheter som öppnar sedan länge stängda minnen. i en tidning någonstans nyligen läste jag om att sub pop skulle släppa en antologi med ett bortglömt glasgowband från mitten av åttiotalet, the vaselines. sub pop brukari regel stå för kvalitativ utgivning i genrer som tilltalar mig: indie, postrock, shoegaze och så vidare. läge för att kolla upp helt enkelt. och mycket riktigt så visade det sig att the vaselines, som bildades 1986, skrivit tre av de låtar som jag lyssnade på allra mest när musik blev en viktig del av mitt liv. 

när jag var runt elva år gammal kom nirvana, som nyss smittat världen med nevermind, som en käftsmäll in i mitt vadderade medelklassliv. egentligen tror jag inte att jag förstod någonting av kurt cobains essens. varken hans texter eller hans sätt att leva. jag levde ju i princip inte själv. jag var fortfarande ett barn och som sådant hade jag (tack och lov) kanske svårt att relatera till våldtäkt, incest, droger, tristess och passivt uppror. min förståelse stannade nog vid att guns n roses var party, metallica död och nirvana något ledset mitt emellan. eller mer korrekt: det var snarare gitarriffen och själva det faktum att cobain var mästerlig på att skriva lättillgängliga sådana som fick mig att köpa piratkopierade turnétröjor på stora torget i visby, trots att jag inte ens bevittnat (eller en haft chansen att bevittna) en enda spelning. jag vet inte hur många gånger jag försökte ta mig igenom tabulaturutskrifterna till "in bloom" eller "on a plain". fråga grannarna. dom måste slitit sitt hår.  sedan vet vi alla vad som hände. med cobain i alla fall. nirvana tog hastigt och sorgligt slut. och likaså mitt intresse för bandet. det som var nirvanas stora slagkraft: den talande enformigheten, blev också anledningen till att jag gick vidare. 

the vaselines då? dom hade redan lagt ner när nirvana bestämde sig för att göra versioner av "son of a gun" och "molly's lips" på incesticide och "jesus doesn't want me for a sunbeam" på storsäljande trendsättaren mtv unplugged. visserligen återförenades de som förband åt nirvana då amerikanerna stannade i edinburgh för en spelning 1991, men i det stora hela var det slut. redan efter två ep-skivor och ett album (bandet är dock nyligen återförenat. pust och stön, när ska trenden ta slut!). 

när jag sitter och tar mig igenom antologins två skivor förstår jag verkligen varför cobain gillade bandet (han kallade gruppens kärna kelly/mckee för sina favoritlåtskrivare och döpte sin dotter till frances efter just frances mckee). samma enkla, men effektiva snickrande. och texter som är så direkta att man istället för att behöva kämpa mot det pinsamt konstlade obehaget finner sig själv träffad, rakt i hjärtat. influenserna är tydliga: velvet underground, psykadelisk detroitgarage, kontemporär brittisk manchesterflum och amerikansk punk - polerat men ändå skitigt, knarkigt, slappt. och oerhört charmigt. 

musikvärlden visar sig än en gång vara oerhört liten, åtminstone inför perspektivet att vi egentligen kan få tag i all musik vi vill med bara en knapptryckning på datorn. the vaselines visade sig vara den gömda pärla som lurade fram en sedan länge begravd, bokstavligt och bildligt, kärlek till nirvana. det är kanske inte prousts madeleinekaka, men åtminstone i princip min egen digitala version.

Chris Anderson - The Long Tail

jaha. ett par år för sent har man till sist satt sig in i 2006 års mest hypade, hyllade och hatade företagsekonomiska verk, chris andersons "the long tail". anderson är i vanliga fall chefredaktör för liberala och teknikomfamnande samhällsmagasinet wired, en av de senaste årens mest hyllande tidskrifter och han blev något av en superstjärna när boken släpptes. inte svårt att förstå varför. utan tvivel besitter han stora populärvetenskapliga kvalitéer, läsningen är stundtals en ren fröjd.

teorierna som presenteras häri är på flera sätt sprängstoff som får världen framför näsan att förvandlas från fysisk till oändligt digital. den öppnar ögonen ytterligare för något som var dag blir allt mer uppenbart - den digitala revolutionens fördelar. framförallt är det kanske en sista välformulerad dödsruna över kulturekonomins fysiska detaljhandel och en öppet välkomnande in i en ny tidsålder.

anderson visar sida upp och sida ner på varför fysisk distribution av varor är något som tillhör det förgångna. genom att ta bort distributionsled, hyllplatskostnader och andra utgifter skapar man en marknad där vinstmarginalerna är så goda (eller förlusterna så små) att nätföretagen har råd att satsa på smalare, mer nischade, produkter och kulturfenomen. dessa hittas numera i det som anderson kallar den långa svansen, uppkallad efter potenskurvans oändliga svans (från mest populär till minst populär) som kan ritas över i princip alla företeelser i världen.

den huvudsakliga idén innebär i korthet att man genom att skapa förutsättningar för den långa svansen av produkter (dessa förutsättningar inkluderar demokratisering av produktionsmedlen och avskaffande av mellanhänder) uppmuntrar och mångdubblar efterfrågan för mer nischade produkter. att skapa förutsättningar för hanterande av fler produkter (enorma databaser, datorstyrda intressefilter, konsumenters råd till andra konsumenter, interaktivt nischat nätverkande) innebär, enligt anderson, också att man skapar tydliga incitament för att diversifiera och specialisera människors personliga smak. detta leder, till slut (och i förlängningen) till att fler människor köper ett allt större antal produkter. allt som finns tillgängligt kan naturligtvis inte sälja stora volymer, men allt säljer bevisligen något. det är slutet för det som anderson gillar att kalla den "hit-styrda" marknaden och början till en alltmer framgångsrik "nisch"-marknad. anderson lutar sig på otaliga undersökningar och argumenterar med skärpa och tyngd. exemplen kommer framförallt från framgångssagor som amazon.com och e-bay.

trots detta är det inte en helt okontroversiell skrift. anderson verkar ha en kluvet förhållande till saker som upphovsrätt (hur den skall hanteras rent praktiskt) och en nästan obeskrivligt stark tro på människors vilja att ta sig fram mot sin egna, redan definierade, mål. dessutom är han något av en obotlig optimist när han analyserar följderna av internets totala krossande av kvalitetskontrollen. visst, han har en tydlig poäng i att felaktigheter rättas till av andra användare och dåliga produkter i längden kommer att ratas, men utan att rätt filter kan tillämpas på informationsflödet så är risken från och till stor att man till slut druknar - en naturlig, om än gammalmodig, reflektion från och till under läsningen.

jag tror att han har rätt när han argumenterar för att internet skapat möjligheter att på ett helt annat sätt styra sin egen kulturkonsumtion - att anpassa den efter egen tid och rum istället för att foga sig till det som för tillfället är erbjuds och är tillgängligt. dessutom, och detta är bokens allra största styrka, så argumenterar han framgångsrikt för konsumenten själv nu tagit kontrollen över sin konsumtion och den allt mer diversifierade marknaden. 

Vetenskapsfestivalen // Mohammad Fazlhashemi - Vems Islam

lördagseftermiddagen spenderades i sällskap med två kostymprydda, lagom akademikertorra medelålders herrar på vetenskapsfestivalen i göteborg. temat för dagen (förutom den sedvanligt akademikerusla hanteringen av all ljudteknik. rundgång, hallå!) var vad som egentligen föds ur etiketteringen av kulturer och vad detta ständiga uppvisande och kategoriserande egentligen gör med vår bild av dessa och dess medföljande världsåskådningar. båda föreläsarna utgick i sin analys från det historiska perspektivet: hur denna västvärldens självhävdelse sett ut från 1600-talets museiverksamhet till sven hedins plundrarresor till kina på 1920-talet. herrarna i fråga, kinakännaren perry johansson och museion-docenten staffan lundén, delade samma postmoderna värderingar, dvs att sanningen varken är exakt eller godtycklig. den är helt enkelt mångsidigt. ett i dagens läge väldigt okontroversiell förhållningssätt vilket lämnar en hel rymd av utrymme för härligt tassande kritik och beröm.

 

båda två fokuserade på den bild av andra kulturer som institutioner som museer gett oss genom den moderna historien. klassisk "vi mot dom"-problematik blandades med filosofiska funderingar kring varför det fortsatt (än idag!) är så lockande att beskriva till exempel små folkslag i bortre asien eller sydamerikas djungler som rakt igenom primitiva. varför överlever dessa stereotyper? varför lockar de fortfarande storpublik till etnografiska och världskultur-museer världen över?

att moderniteten inte ser likadan ut i ett jägarsamhälle som i it-sverige är ju förstås inget som skall eller kan förnekas, men att föra in de moderna aspekter av livet i dessa samhällen som bevisligen finns måste anses vara högst relevant för en trovärdig bildskapare. det är ju, för att dra ett av otaliga exempel, så att vår moderna uppfinning mobiltelefonen, blivit ett allt viktigare hjälpmedel hos folkslag i både afrika, asien och sydamerika där djurhållning på stora områden är den viktigaste näringsgrenen.

med den tekniska moderniteten följer också ett antal andra moderniteter som vi i västvärlden länge har ansett vara vårt privilegierade gods. jag tänker då främst på saker som rationell vetenskap, fri samhällsdebatt och brist på religiösa övertygelser (en anemisk ateism). typiskt är också att vi älskar att bunta ihop "de andra", de som inte går att passa in i vårt "normala" mönster, till en klump. rimligtvis kan man anta att denna klump bör vara en oerhört heterogen grupp. med tanke på befolkningsfördelningen världen över så är det ju snarare så att det vi kallar västvärlden är en marginaliserad grupp som i förhållande övriga världen skulle vara mer homogen än övriga världen som grupp. ni fattar. något är konstigt här. matematiken är skev.

just här finner jag en oerhört intressant koppling till en annan relativt nyligen utkommen bok - "vems islam" skriven av idehistorikern mohammad fazlhashemi, baserad i umeå. fazlhashemi försöker avväpna den vanligt förekommande bilden av islam  (och muslimer) som en raktigenom homogen grupp med gemensamma, av religionen bestämda, mål och värderingar. genom att pedagogiskt ta sig igenom islams grundläggande historia kommer han snart in i problematiken - varför är det så svårt för västvärlden att acceptera islam (och omvänt: varför är det så svårt för många muslimer att acceptera västvärlden). det är slående hur fazlhashemi finner många av förklaringarna i de social kontexter som de parallella världarna levt i sedan islams födelse på 600-talet e kr. han påpekar att det snarare är territoriella (världsliga) konflikter som skapat många av de djupaste revorna i förhållandet - från romariket, via korstågen och imperialismen till skapandet av staten israel. dessutom verkar det finnas ett utbrett missnöje med västs ständiga förnekande av de kunskaper man faktiskt tog över från muslimerna och de östasiatiska folkslagen när den mörka medeltidens koma gick över i det som numera kallas den vetenskapliga revolutionen.

det finns förstås mycket inom traditionell islam som man som vän av konstitutionell demokrati och jämlikhet (i den mån denna går att uppnå) har svårt att svälja. till exempel är de shia-muslimska tankeskolorna kring de rättlärdas styre stundtals helt befängd ur mitt perspektiv. likaså kvinnosynen. mer progressiv islam försöker ändå hitta vägar runt de bergfasta traditionalisterna och vill förkasta de sharialagar som kan ses som enbart aktuella i den historiska kontext de skapades i. koranen ger, enligt fazlhashemi, självklara öppningar till ett sådant förkastande och skapande av en mer modern syn på sharia och på att vara muslim i dagens värld. 

kopplingen mellan eftermiddagen på vetenskapsfestivalen - diskussionen kring vem som skapar bilden av vem och vem som skapar tolkningsföreträdet - och fazlhashemis utmärkta islamexposé hittar man ändå tydligt i frågor som: hur skildrar vi "den andre" utan att lägga allt för mycket av våra egna värderingar i skildrandet? varför beskriver man alltid det annorlunda som mer eller mindre avvikande och svårförståeligt? och vem sätter parametrarna för vad som anses vara normalt? utan tvivel ligger i alla fall problemen mellan västvärlden och den muslimska världen i oviljan att projicera en rättvis bild av den andre, dess förväntningar och önskemål. flummigt? kanske lite. givetvis skulle inte enbart en rättvisare bild göra underverk. med det moderna samhället har parametrarna blivit så många fler (monetär hänsyn, territoriell makt, ideologisk aspekt, militär hänsyn osv osv) men för din egen förståelse av din omvärld är det här frågor som kommer vara väl värda att investera din tid i.