EN CHANS TILL har Flyttat!!!

Om det råkar vara någon som fortfarande tittar in här någon gång så har ni säkerligen märkt att EN CHANS TILL HAR FLYTTAT sin verksamhet till:

www.petterseander.com

EN CHANS TILL lever helt enkelt vidare under avsnittet "Texter/Blogg" där istället! Väl mött!

Petter

JJ Cale/Jörg Bundschuh - On Tour With JJ Cale: To Tulsa and Back

skivbolagsdirektören ringer exalterad upp jj cale i början av sjuttiotalet:

direktören: jj, du har en hit! fattar du, du har en hit!

jj: ok. jaha, kul!

direktören: nu måste du ut och turnera.

jj: ok, men varför det? om det redan är en hit så finns det väl ingen anledning?

jjs manager: kom igen nu jj, du kan vara med i dick clarks tv-show nästa vecka!

jj: med bandet då eller?

jjs manager: nejnej, du mimar till en låt bara. kommer ta plattan upp på listorna.

jj: nejdu, glöm det. det verkar fånigt. säg till den där snubben att det blir inget.

jj cale är sinnebilden för egenhet. förutom att i princip skapat ett eget sound (som numera kallas the tulsa sound) har han också visat en helt enastående stark integritet i en bransch som till stora delar bygger på att fläka ut sig, ställa upp och följa normen. han har aldrig förstått mekaniken som driver musikbranschen. han verkar göra det svåraste på allra lättast sätt. han lever för musiken inte för berömmelsen, i altruismens renaste form. 

i dokumentären "on tour with jj cale: to tulsa and back" (2005) visar han för första gången upp en mer privat sida. vi följer cale och hans band på turné genom sex delstater och en del mer eller mindre skakiga liveframträdanden varvas med fantastiska återblickar och underhållande anekdoter. till skillnad från standardmall 1a för musikdokumentärer får vi inte speciellt mycket av kändisar som på rad hyllar. istället får jj själv ta oss med till platserna där allt började.

vi befinner oss i downtown tulsa, oklahoma. öde. helt tomt. tulsa var under en glansperiod en av de allra mest blomstrande oljestäderna i södra usa. nu har produktionen i stort sett helt och hållet flyttats och stadens nöjesdistrikt är mer eller mindre öde. det var här, i det dåvarande och ständigt närvarande femtiotalsmyllret, som jj fann sin egen tillbakalutade stil, någonstans mellan blues, träskboogie, country och western swing. som främsta influens nämner cale den numera i princip bortglömde jazzpianisten mose allison. allison verkar ha haft en stor påverkan på den generation musiker som blev professionella i början av sextiotalet. jag minns till exempel att pete townshend från the who någon gång sa att just allison var den musiker som fick honom att plocka upp gitarren (och sen spelade ju det bandet in en version av allisons "young man blues", men det är en annan historia). det står i alla fall bortom alla tvivel att allisons extremt försiktiga och välfraserade gung återfinns i mycket av jjs bästa material.

när jag går igenom mina gamla jj cale-plattor hemma så slår det mig att han redan från starten hittat sitt sound och sitt snustorra produktionsideal. konceptet har han sedan förfinat under hela karriären. inte en ton för mycket. inte ett slag på trummorna som inte behövs. folk kallar det "laid-back". cale själv menar, i dokumentären, att han inte alls är speciellt tillbakalutad. om han vore det så skulle han inte turnera, spela in skivor och hålla på med allt slit. då hade han bara suttit på verandan utanför barndomshemmet i tulsa och spelat gitarr för sig själv. 

kanske finns det något nostalgiskt, tillbakatittande, i hela cales sound. eller så är det bara ett nyktert konstaterande att åren flyr. jag vet inte. jag kallar det tidlöst.

---------------------

lyssna på spotify: En introduktion till JJ CALE

George Lindt/Susanne Messmer - Beijing Bubbles: Punk and Rock in China's Capital

det är svårt att tänka sig den populärkultur som omger oss utan dess historia. det är svårt att tänka rockmusik utan blues, svårt att tänka modern r&b utan soul, utan gospel. det går knappt att tänka sig dagens indie utan punken, utan manchesters åttiotal, utan discon. alla små delar bildar nya helheter, nya enheter, nya uttryck. 

gör ett tankeexperiment! tänk om du istället blev utsatt för all denna musikaliska historia simultant. att alla intryck och utvecklingskedjor istället för att spelas upp bit för bit faktiskt kommer till dig i princip över en natt. det borde rimligtvis bli så att urvalet blir stenhårt, att det individuella intrycket, för att skapa identitet, blir så exakt och smalt att det äter upp dig - dödar ditt eget personliga avtryck.

när jag tittar på den fascinerande dokumentären "beijing bubbles" slår det mig att precis just så blir det. viljan att uttrycka blir starkare än viljan att vara originell. intressant nog räcker det ibland ändå. intresset hålls uppe av intentionen. de tyska dokumentärfilmarna george lindt och susanne messmer följer den lilla, men ack så gryende punk och alternativscenen i kinas huvudstad beijing. dom följer med banden hem, till replokalen, till den föräldrageneration som plötsligt och lustigt fått se sina barn vända ryggen till allt det som så länge varit det givna i kina - ramarna, de traditionella arbetena, det underdåniga, lydande perspektivet. allt är borta. det som europa och nordamerika till stora delar gjorde i och med 68-generationen kommer nu till kina. långsamt vaknar en scen till liv som inte vill underställa sig myndigheter, traditionella seder, förväntningar. en scen som vill uttrycka den tristess som faktiskt präglar stora delar av den vanliga människans tröstlösa harvande.

banden spelar på små klubbar runtom i beijing och verkar ha en liten men trogen fanskara. visst, dom låter exakt som sina förebilder - ljudidealet i allmänhet verkar vara stökigt, punkigt, rebelliskt. tankeexperimentet har gallrat bort allt utom det slamrigaste, kanske naturligt i den omgivning som musikerna verkar. i filmen möter man gång på gång referenser till ikoner som jim morrison och engelsk 77-punk. dessutom låter banden faktiskt ganska så illa överlag. ostämt, frenetiskt. inget som skulle kunna göra något som helst avtryck om det inte vore för den exceptionellt speciella situationen i vilken dom verkar. 

kinas alternativa punk och rockscen är, naturligtvis, än så länge en subkultur som bara existerar i landets absolut största städer. samtidigt ger den oss utomstående en chans att möta det musikaliska uttrycket i det gränsland vi sökt ändå sedan välfärdssamhället tog bort, slipade ner, stora delar av uttryckets existentiella kant i västvärlden. när jag förra året besökte ett flertal av beijings alternativa klubbar och tittade på just banden som figurerar i filmen (joyside, carsick cars, hang on the box m fl) fanns det något speciellt i atmosfären. omgivningen liknade den vi har hemma. baren fanns där. scenen fanns där. ändå kändes det som att det var något som föddes här. även om det bara var den officiella födseln för en kinesisk kopia av engelsk och amerikansk musiktradition. kanske var det tanken på att det här var helt otänkbart i kina för bara femton år sedan. att rockmusiken och dess många grenar är något nytt kändes fräscht, spännande.

"beijing bubbles" tar på bästa vis med dig till subkulturens epicentrum. den följer den lilla människans kamp för att kunna uttrycka sig fritt. den handlar både om kamp och om kärlek. precis som hela beijingscenen. fascinerande och uppfriskande. musikens kraft var riktig, ärlig och rörande slagkraftig.

Elin Jönsson - Konsten Att Dölja En Massaker: En Resa Bakom Sidenridån

i år är det tjugo år sedan den kinesiska regimen slog ned studentdemonstrationerna på himmelska fridens torg i peking på hårdast tänkbara vis. detta uppmärksammas givetvis i princip alla betydande västerländska medier. fokuset på centrala makter är uppenbart alltid större än det på de perifera. ett sådant perifert område i det svenska medie- och debattklimatet är centralasiens före detta sovjetrepubliker. sveriges radios korrespondent elin jönsson har gett oss en utmärkt påminnelse vad som kan hända i dessa mer eller mindre laglösa länder - platser där maktutövningen är så fullkomlig att förändringen från sovjettiden stundtals verkar marginell. 

jönsson, sedan flera år tillbaka främst stationerad i länder som kirgizistan, tadzjikistan och uzbekistan, utgår från de protester i den uzbekiska staden andizjan som i maj 2005 ledde till en regimledd massaker med upp till tusen civila dödsoffer. hon följer människorna som var med, försöker reda ut vad som egentligen hände - hur en till stora delar fredlig demonstration blir föremål för en brutal motreaktion från islam karimovs regim. hon följer flyktingarna in i kirgizistan, ända till sverige.

karimov, som själv tagit den obligatoriska (och väl upptrampade) karriärsvägen via sovjetunionens kommunistiska parti och kgb, har suttit vid makten sedan självständigheten 1991. han har ett flertal gånger ändrat landets konstitution för att den bättre skall passa de egna maktambitionerna. ett av paradnumrerna är återförstatligandet av många av de företag som initialt fick möjlighet att verka fritt. ett annat är att han genom sin stenhårda kontroll av all tillåten media sett till att i princip 100% av informationen som sprids till det uzbekiska folket är på förhand välsignad från högsta ort. han återväljer sig själv enkelt i riggade val - överlägsna vinster mot fiktiva motståndare. dessutom har han, efter diktatorsmall 1 a, en extremt rik dotter som roar sig på modemässor i europa, åker limousin och äger de enda nattöppna klubbarna i tasjkent. är ni med? allt enligt instruktionsboken. jag behöver knappast tillägga att människorättsaktivister, opposition och andra "farliga element" (som grävande journalister) ligger och bokstavligen ruttnar i några av världens mest fruktade fängelser. att uzbekistan har betydande naturtillgångar som skulle kunna höja levnadsstandarden för hela befolkningslager avsevärt gör bara saken än mer tragisk.

det finns dock de som kämpar emot. och det är just mötena med dessa nästan hisnande modiga aktivister och journalister som gör elin jönssons reportagebok så läsvärd. det är stundtals svårt att ens teoretiskt förstå det mod som krävs för att stå emot en propaganda- och våldsmaskin som karimovs hårt slutna regim. samma hårda villkor och extrema brist på pressfrihet gäller i många centralasiatiska stater - turkmenistan och vitryssland är två bra och relativt hopplösa exempel.

massakern i andizjan då, vad hände med den? karimovs regim skyllde alltihop på en islamistisk sammanslutning, akromija, som efter omfattande undersökningar faktiskt inte verkar vara mer än en grupp företagare som gått samman för att skapa bättre förutsättningar för lokalbefolkningen (genom höjda löner, dagisverksamhet etc). att denna grupp, som påståtts, skulle vilja upprätta ett kalifat kring andizjan verkar minst sagt långsökt. som många andra hårdföra ledare i regionen plockade karimov för säkerhets skull snabbt fram terroristkortet och lyckades sopa hela saken under mattan. samtidigt som armén gick in med pansarvagnar mot demonstranterna på baburtorget klippte karimovs hejdukar av telefonlinjer och började veva lättsmält underhållning parallellt på samtliga statliga tevekanaler. västvärldens journalister släpptes givetvis inte in i landet och de som redan var där, som elin jönsson, tvingades till sist hem från det fruktansvärda arbetsklimatet. hennes uzbekiska kolleger utsattes för våld och förföljelse. att muta sig ut genom det totalt korrumperade systemet verkar till sist vara enda vägen att undkomma.

invånarna i andizjan, dom har i fyra år levt i skräck för fler repressalier från myndigheterna. hundratals människor förhörs fortfarande från och till. hundratals döms. familjer splittras. säkerhetstjänsten förföljer, misshandlar och tvingar fram erkännanden. skenrättegångar hålls. många oberoende bedömare menar nu att karimovs regim själv provocerat fram demonstrationerna för att kunna slå ner på en potentiell utmanare om makten. att stävja motståndet innan det organiserar sig är ju ett klassiskt knep - som än så länge verkar vara tillämpbart på den livrädda uzbekiska befolkningen.

att allt detta sker i princip utanför västerländsk journalistik är inget annat än tragiskt. och föredömanden, sanktioner eller andra mellanstatliga straff är överlag lama. givetvis kan man diskutera hur väl sanktioner egentligen fungerar (och vem dessa drabbar). att fortsätta ge uzbekistans bistånd för utvecklandet av landets demokrati, som både eu och usa gör verkar dock helt meningslöst. 

det stora spelet skuggar återigen det lilla. uppenbart är man, liksom i fallet kina, beredd att acceptera det mesta för att inte störa sin egen pjäs marsch över spelplanen. ryssland har sina gas- och oljeintressen. tyskland och usa vill ha kvar möjligheten att använda uzbekistans militära baser under sina operationer i grannlandet afghanistan. givetvis är ett lands inre angelägenheter något som inte bör styras av andra stater, men att västvärlden inte enhälligt och skriftligen starkt markerat mot skändningen av demokratibegreppet i uzbekistan är enbart pinsamt.

läs elin jönssons utmärkta reportagebok och ta ställning själv!

-----------

besök gärna uznews, uzbekistans oberoende journalisters förbjudna sida: http://www.uznews.net (eller varför inte uzbekistans officiella mediasajt. tragikomik på hög nivå: http://www.press-service.uz/en/ )

Christopher Isherwood - Farväl Till Berlin

det finns någonting med berlin som lockar konstnärer, konstnärssjälar genom alla tider. staden är utan tvivel en av de allra mest beskrivna, besjungna och avbildade i den nutida litteratur- och konsthistorien. dock finns en nyanserad, men stundtals tydlig skillnad i beskrivningarna i förhållande till liknande av andra europeiska centralpunkter som paris eller london. kanske är det tysklands moderna historia som gör att berlin ständigt beskrivs som excessens hemvist. berlin är både arbetarnas stad och den noblessa överklassens. både bordellernas stad och salongernas. extremt lockande blir det när linjerna dessa emellan inte är fullt synliga.

engelsmannen christopher isherwood (1904-1986) bokstavligen flydde till mellankrigstidens berlin 1929 tillsammans med nära vännen wh auden. flydde från ett misslyckat examensförsök vid corpu christi college i cambrigde, flydde från sin splittrade familj, flydde från svallvågorna och förtrycket hans egen homosexualitet utsatte honom för i hemlandet. berlin tedde sig vara en fristad, en oas för bohemer, för fritänkare, för konstnärer. vi befinner oss i en tid för ekonomisk recession, världsomspännande. vi befinner oss på gränsen till nazistiskt maktövertagande. på gatorna patrullerar frivilliga sa-styrkor. judiska affärer bojkottas. det är ett par år kvar till de regelrätta förföljelserna, men tidsandan känns i luften. 

det är här vi kastas in i isherwood kanske allra främsta verk - "farväl till berlin" - utgiven för första gången 1939. lind och co har sedan 2001 släppt 1900-talets mest glömda klassiker i vackra nyutgåvor och nu har isherwood tagits till nåda. i princip är historien kulturellt allmängods. få torde ha missat musikalen "cabaret", på scen eller på filmduk, som bygger på just den här fragmentariska samlingen texter. vi får följaktligen möta välkända karaktärer som till exempel sally bowles (dock utan liza minnellis tröttsamma tolkning). rent berättartekniskt och tematiskt ser jag isherwood dels i förhållande till sin samtid (med släktingar som alfred döblins "berlin alexanderplatz") och dels som en länk till efterkrigstidens upproriska tomhetslitteratur (bukowski, kerouac, yates). grundidén - ung, förvirrad man drar omkring i stor stad, letar mening, möter udda fåglar är hemtam men mycket väl fungerande. stilgreppet att låta dialogmöten (barer, tebjudningar etc) driva historien kan isherwood mycket väl ha lånat från nära vännen e m forster.

gemensamt för alla romanens figurer är det drömmande, lite världsfrånvända perspektivet. alla har sin egen inre utopi. ta till exempel bernhard landauer, affärsman av judisk börd, som någonstans uttalar sig om att politiken är så oerhört uttråkande och viftar bort nazistiska hotbrev. ta till exempel människorna som frekventerar de kommunistiska kvarteren som med överdriven entusiasm tror att den kommunistiska revolutionen ligger inom räckhåll - bara dagar bort! eller sally bowles själv: naivt navigerande genom en utnyttjande teater och varitévärld. berättaren, isherwood själv, säger om jag inte missminner mig till henne att "folk som aldrig låter sig luras är så trista". 

"farväl till berlin" handlar om att ge och att ta. att utnyttja och utnyttjas. och framförallt handlar den om en brytpunkt i modern europeisk historia. en tid med större osäkerhet än just trettiotalets början, en tid med större möjligheter till vinst och total förlust kanske inte har funnits sedan dess. världen tedde sig relativt ickestatisk och det kännetecknar alla karaktärer i romanen. möjligheten till kappvändning. möjligheten till byte av åsikt. kameleontens livsföring. överlevnaden för överlevnadens skull, vad annars fanns det som kunde berättiga den fåniga vardagen? för det är just så den ter sig. oavsett om du befinner sig hos hyrevärdinnan schröder som förlorat allt, hos sally bowles, hos familjen landauer eller hos den naive kommunisten rudi är det just meningslösheten i den osäkra världen som är centralt. och det faktum att denna meningslöshet faktiskt driver på skeendet. jo, precis, paradoxal nog driver den på samtiden. trots alla försök att inte göra någonting annat än att drömma sig bort! slående är också något som man ofta förnekar: att människor i 1930-talets berlin (eller vilken annan storstad som helst) var lika mångfacetterade och svårfångade som den mest kosmopoltiske stockholmare idag.

berlin ter sig i romanen som universum i miniatyr. staden blir en sagovärld av gott och ont. svart och vitt. kraft och viljelöshet. lotta lundberg menar i ett mycket intressant efterord att berlin fortfarande har samma funktion. konstnärerna flockas fortfarande. stannar en period, försöker finna någonting mer. något speciellt. sitter med "gula baskrar och putsar på sin hemsida" dagarna i ända. berlin fortsätter att fascinera, det är bara det att insatsen kanske inte är lika stor idag. insatsen är kanske bara konsten i sig. livet förblir intakt. gott så. 

Gunnar Harding - Kreol

debatten kring jazzmusikens uppkomst har alltid varit infekterad. i princip är det omöjligt att säga exakt när blandningen av polkor, ragtime, kreolska ballader och afrikansk folkmusik faktiskt smälte ihop till något som sedan dess kallas rätt och slätt jazz. gunnar harding, till vardags och sedan sextiotalet en av sveriges allra främsta poeter gör i alla fall en oerhört intressant djupdykning i den snart tio år gamla andra utgåvan av "kreol". 

harding tar pedagogiskt kål på en del myter - kring färgstarka personligheter som buddy bolden, louis armstrong och scott joplin men också kring påståendet att bluesen skulle vara äldre än jazzen. han letar istället rötterna i fusionen mellan de afrikanska slavarna, den franska kolonialbefolkningen och de kreolfolkslag som bland annat invandrade från västindien i samband med slavuppror mot den franska kolonialmakten. vi befinner oss alltså i louisiana, närmare bestämt new orleans under en period som börjar med 1700-talets upptäckt, går via 1800-talets napoleonförsäljning av staten till usa och den moderna framväxten av plantagesamhället till den svarta befolkningens nyvunna frihet, resorna till norr och flyktig berömmelse. han presenterar ragtimens historia - krocken mellan uppfinningsrikedom, lekfullhet, och strikt klassiskt komponerande. han finner rasmotsättningar, upplopp men också new orleans som något av en frizon där de kreolska delarna av befolkningen skapar en brygga mellan den svarta och den vita publiken.

jazzmusiken föddes organiskt i denna smältdegel. den föddes med hjälp av afrikanska arbetssånger som fortfarande levde i fängelser och på plantagen. den föddes genom och via ragtime, vaudevilleshower, voodooreligionen med marie laveaus hypnotiska fruktsamhetsdanser, turnerande (och plågsamt rasistiska) minstreluppträdanden och europeiskt influerad marschmusik. new orleans, dominerat av mötet mellan skolade och notläsande kreolska musiker och självlärda svarta musiker blev centrum för utvecklingen. staden, med sina dagliga inslag av paraderande brassband, närde i sina salooner, horhus (legendariska jazzkvarteret storyville skapades som ett försök att begränsa prostitutionen till ett specifikt kvarter!) och konserthallar en musikform som först organiserade sig till en genre och sedan totalt bröt sig loss. gick från strukturerad gruppdynamik till individualiserade och improviserade lekar. perioden mellan 1900 och 1925 är en av de allra mest lockande och levande i södra usas musikhistoria. intressant är att se hur utvecklingen nere i louisiana, musikaliskt, skiljde sig markant från till exempel grannen mississippis. bluesen fick inte samma fäste i hamnstaden new orleans. det franska arvet, den kosmopolitiska stadskärnan, föredrog blåsande musiker framför ensamma gitarrister och pianister. oktetter med trombon, klarinett, kornett, banjo, piano, gitarr, bas och trummor. blåsarnas slingor omhuldar varandra, kompletterar. melodierna är snirklande, levande. allt det som swingeran under 1930-talet tog död på är magnifikt närvarande på de tidiga inspelningarna med jelly roll morton och king oliver. improvisationen sträcker sig bara över korta taktsekvenser - jazzen har inte utvecklats till det inferno av inåtvändhet den skulle nå senare. fortfarande spelade man primärt för dans och man var inte rädd för att ge publiken vad den ville ha.

den roligaste berättelsen (av många) är den om trumpetaren freddie keppard som fick det exklusiva erbjudandet om att få spela in den första jazzgrammofonskivan i början 1920-talet. han tackade nej. motiveringen? någon kunde stjäla hans melodier!!! parallellerna till dagens nedladdningsdebatt är många och tydliga även i den tidiga populärmusikens utveckling. det påstås till exempel att irving berlin snodde ett par av sina mest framgångsrika melodier, t ex "alexander's ragtime band" från scott joplin. den rike vite mannen som tog av den döende, utblottade svarte mannen. historien kunde inte bli mer infekterad och symptomatisk för tiden den utspelade sig i! på vissa sätt kan man givetvis även dra paralleller till vår egen samtid. låtstölder, plagiat och andra förseelser är dagligen aktuellt i nöjesbranschen. bara för att yusuf islam (cat stevens) nu tagit tillbaka sin stämningsansökan mot coldplay betyder det inte att han hade fel. slaget verkade bara för stort.

de allra flesta av jazzens pionjärer dog utblottade, alkoholiserade och modstulna med yrken som städare, betjänt och fruktförsäljare i dödsattesten. de dog glömda, överkörda av tidens nycker, swingeran och av den amerikanska trettiotalsdepressionen. att gå i främsta led betyder inte alltid framgång på lång sikt. när man läser hardings bok är det dock befriande att få veta att åtminstone några fick sin uppskattning någon gång under livet. 

djupdyk i klassisk jazzhistoria --> lyssna på spotify: Gunnar Harding - Kreol

Richard Yates - Revolutionary Road // Clay Ketter - Moderna Museet - Stockholm

den amerikanska efterkrigstidens förortsromantik - drömmen om det perfekta familjelivet - har blivit alltmer utsatt för samtidens kritik. inom stora delar av den moderna konsten ser man tillbaka på periodens glorifierande av konventionen som något ångestframkallande. femtiotalets optimism har bara kommit tillbaka amputerad och tillfällig under korta perioder.

de moraliska aspekterna av det materialistiska perspektivet lever dock i högsta grad kvar. prylarna och sättet att leva, som i och med de nybyggda, skinande vita amerikanska förstäderna blev allmängods, är fortfarande det som anses vara det allra mest väntade och normala i västvärlden. sökandet efter villan, bilen, hunden, den perfekta tvåsamheten utan sprickor är fortfarande det som, när det kommer till kritan, är kronan på en pressande moralkonvention. visst, diversifieringen av samhället är långt gången i förhållande till det amerikanska femtiotalet, men även i kvarteret där du själv bor finns den där. konventionen. den lyckliga fasaden. den klippta gräsmattan. den krampaktigt darrande grillspaden. den andra kinden som skall vändas - fram och tillbaka som på pendel. det normala. den icke justerbara samhällsmoralen. vad som är allmänt accepterat är det som är rätt.

richard yates (1926-1992) nyligen återupptäckta klassiker "revolutionary road" skulle i princip kunna vara skriven när som helst mellan 1945 och 2009. att 1961 var året då debutromanen var färdig skulle bara kunna vara en slump. de allmängiltiga och tidlösa inslagen haglar. i den nyutgåva som nordstedts gjort inför filmatiseringen har karin gustafsson dessutom uppdaterat den språkliga dräkten avsevärt. det känns fräscht, träffande, exakt. det är så kliniskt perfekt - språket och historien den berättar - att kaos måste råda under ytan. och mycket riktigt, där språket tar slut tar handlingarna över. bara desperationen kan bryta konventionen. bryta arvet och verkligen inse att för vissa saker kommer det ingen hjälp. vissa saker har inga tillskyndande änglar. vissa saker måste en människa göra alldeles själv för att ta sig vidare.

revolutionary road är en sovande liten förstad till femtiotalets new york. vi befinner oss i dataålderns vagga, hemmafrun är praxis och ungdomsdrömmar dränks effektivt. vi följer familjen wheeler, frank h och april wheeler. de har flyttat till den perfekt skötta lilla gatan - pendlingsavstånd och perfekt för barnen! frank jobbar med meningslösa uppgifter på samma företag hans far var trogen hela livet - knox kontorsmaskiner. april är hemmafru och tar hand om parets två barn. äktenskapet är, men har inte alltid varit, en katastrof. kvällarna tillbringas i ett nostalgiskt längtande tillbaka till oskuldsfullare tider. paret anser sig vara intellektuella, vara utanför sin omgivning, inte passa in. ändå går varje dag allt snabbare. knyter samman. binder. revolutionary road liknar alltmer ett självvalt fängelse.

blad för blad rullas historien upp. en oönskad graviditet, en tvingad anställning, ett villaköp som skulle skapa nya förutsättningar men som bara ledde till långsam stagnation. yates är exakt i sin beskrivning, och ofta är de komiska beskrivningar av människorna runomkring det alltmer sorgliga paret wheeler överväldigande bra. att romanen inte filmatiseras förrän nu är ett mysterium - ibland tror man att man läser ett färdigt filmmanus. mitt i alla förvecklingar (otrohet, vilda planer om att förverkliga sig själva i europa och trista helkvällar med lika döda individer längre bort på gatan) visar familjen wheeler sig snart vara för bräcklig. tvivel är förortsdrömmens främsta fiende. och uppenbart är resan från tvivel till det passiva godkännandets rädsla för förändring inte lång. förändringen skall rädda, men kommer aldrig. vardagen dövas med orimliga mängder drinkar och cigaretter. 

mats gellerfelt skriver i svd:s senaste recension av romanen att: "det rör sig om en nästan sanslös kombination av tragedi och komedi, symbolik och realism och man undrar verkligen om det var så här trist i en new york-förort 1955". richard ford är inne på samma teman i sitt fullkomligt lysande förord. han letar sig till exempel ner i huvudpersonernas namn - det alltmer symboliska wheeler, som snart snurrar, spinner och kraschar. 

det är ingen munter roman yates gett oss, men en mer allmängiltig och fascinerande berättelse från familjekonventionernas drömförort får man leta efter. yates har något att säga alla. inga vägar ut men många vägar som bör reflekteras över.

mitt i min läsning av romanen besöker jag den nyöppnade clay ketter-utställningen på moderna muséet i stockholm. clay ketter, passande nog född i USA samma år som yates släppte revolutionary road, 1961, är sedan 1988 bosatt i sverige och anses i allmänhet vara en av våra viktigaste nutidskonstnärer. ketter jobbar med alla möjliga konstformer. den här utställningen, som för övrigt inte är en regelrätt retrospektiv sådan utan snarare en selektiv presentation av en konstnär på väg, innehåller såväl ketters genombrottsverk - de spacklade väggplattorna - som nya experiment med till exempel foton. 

just fotokonsten grabbar tag i mig. ketter har åkt runt i orkanen katrinas fotspår och fotat husgrunder från en kran. kontrasten mellan de mönster fotot förmedlar (vissa är slående vackra) och det som faktiskt representeras genom den ödelagda, katastrofdrabbade platsen är bländande. ketter fotar typiska villaförorter från ett flygplan, synliggör det exakta, det sterila med sättet att bygga. det stelnade livet. de exakta livslinjerna i jakten på det perfekta. nästan som ett svar på de ödsliga villaförorter bestående av krossade, likadana, dockhus som han presenterat tidigare i karriären.

ett av verken, "the tomb" är en typiskt vit mississippi-stuga. det enda som saknas är en dörr. inga vägar in, inga ut. en grav. ketter har själv uttalat sig i dagens nyheter om att den ska representera ångesten kring konventionerna. den sociala aspekten av ketters konstnärskap är en klar linje genom hela utställningen. en handbok från tidigt femtiotal i hur man skall bygga saker för att det ska bli rätt får, uppklistrad på den typen av väggmålningar som ketter är allra mest känd för, symbolisera det galna i att alltid lyssna, alltid följa, alltid oroligt titta över axeln.

konventionen och reflektionen fortsätter att kollidera. fortsätter att släpa tankar efter sig. femtio år förändrar, men får inte grundfrågorna att försvinna. 

Lasse Berg - Gryning över Kalahari: Hur Människan Blev Människa

i ett tidigare inlägg har jag behandlat den fascinerande transhumanismen - tanken på att människan är på väg mot nästa stadie i evolutionen. triggad av de konsekvenser detta skulle leda till bestämde jag mig för att gå åt motsatt håll, leta mig bakåt till det som idag anses vara människans början, evolutionens rötter. lasse bergs kritikerhyllade och övertygande "gryning över kalahari" hjälpte mig reda ut begreppen.

berg, sedan sextiotalet en erkänt duktig skribent, debattör och resenär, tar med läsaren genom urtidens afrika. han hittar skärningspunkten mellan den första människoapan och aporna någonstans för sju miljoner år sedan. han hittar homo habilis, den första människoapa som kunde använda enklare verktyg för ca 2 miljoner år sedan. homo erectus, arten som börjar använda det upprätta tillståndet fullt ut för ca 1,5 miljoner år sedan. avstånden är enorma - tidsmässigt sett. geografiskt befinner vi oss hela tiden i afrika - etiopien och sydafrika är de två länder som de allra flesta paleontologer, evolutionshistoriker och arkeologer anser vara epicentrum för det mänskliga livets rötter. 

en av de allra mest fascinerande tankar som berg sätter fingret på är den om att vår eurocentristiska världsbild, sprungen ur den vetenskapliga revolutionen och senare kolonialismen, så länge varit så totalt förvriden. att människans evolution skulle kunna förläggas till europa baserat på franska grottmålningar och tyska fynd daterade till cirka 40 000 år f kr är helt uppenbart befängt. ett tag trodde man att de allra äldsta ättlingarna till dagens människor kom från området runt dagens israel, i dessa sammanhang kallade levanten. denna sanning skulle, ur det kristna arvets synvinkel vara godtagbar, men har numera motbevisats många gånger om. tji, fick europa!

det har också visat sig vara befängt att tala om olika människoraser i dagens värld. den genetiska skillnaden är såpass liten mellan olika homo sapiens-individer att det är försumligt. möjligtvis kan denna skillnad synas på yttre mänskliga drag, men inte så markant att vi skulle kunna berättiga ett uppdelande i raser. pigmentet, där fokuset så länge legat, är inget annat än en anpassning till solens styrka - ett spår av evolution men inte avgörande i homo sapiens historia. 

forskarna menar nu att vi har våra ättlingar i en afrikansk grupp homo sapiens som utvandrade från dagens etiopien via ett uttorkat röda hav för cirka 100 000 år sedan. vi vandrade längs kusterna bort genom asien och först ett bra tag senare vände vi västerut mot "civilisationens mittpunkt" europa. man kan inte skriva om historien enbart med vapenmakt - inte i det långa loppet i alla fall. än idag kan vi hitta spillror av denna utvandrande afrikanska grupp hos bushfolken i framförallt södra kalahariområdet.

en än intressantare tanke som berg framgångsrikt argumenterar för är att livet i de afrikanska samlarsamhällena under miljontals år var inriktat på samarbete och följaktligen extremt fridfullt. det finns inget som tyder på att olika kärngrupper (man levde i grupper på runt 30 personer) fört regelrätta krig och så vidare. det verkar helt enkelt som att konflikter mellan grupper kom först med organisationen i bofasta samhällen. först när organisationen föddes, föddes grogrunden för ett starkt ledarskap. först då tjänade man på att inte hjälpas åt. eller att bara vilja skydda sitt eget.

bokens tema är ändå att människan i grund och botten är god. det har miljontals år av evolution visat oss. thomas hobbes har fel i att naturtillståndet är ett allas krig mot alla. berg hänvisar till all möjlig forskning - intressantast är när han kopplar tankarna till de nobelprisbelönade spelteorierna. någonstans blir det också en självklar röd tråd att människans moral är det som gör henne god. där transhumanisterna snarare ser moralen som en svaghet, något som rationellt bör lösas, ser berg den humana människan som det grundläggande mänskliga tillståndet. det är helt uppenbart en positiv människosyn, men berg visar genom sitt skickliga grävande genom evolutionens historia att han (och de forskare han baserar sitt teori på) mycket väl kan ha rätt. 

människan är kanske i botten god, men har uppenbart en genetisk vilja att bli accepterad i grupper.  beteendevetenskapliga experiment, kontroversiella eller icke, har visat att det inte behövs ett befolkningsunderlag större än ett normalt unversitetscampus för att hitta tillräckligt många lydiga lägervakter för att driva ett nytt auschwitz. viljan att passa in i en grupp, hitta identitet, och bli belönad för detta kanske är lika stor som viljan att vara per definition rättvis och god. och det naturgivna är kanske inte det som visar sig vara mest lockande. människan, homo sapiens med miljoner års evolutionshistoria bakom sig, har förändrat vår hjärna till den grad att det valbara är möjligt. kampen mellan evolution (arv) och framtid (vår fria vilja) är både en filosofisk och reell diskurs som absolut inte ser något slut. lasse berg har hur som helst skrivit ett verk som med sin positiva människosyn och kunskapstörst framstår som ett populärvetenskapligt standardverk i ämnet.

Lennart Persson - Sånger om Sex, Gud och Ond Bråd Död

"jag har alltid haft svårt för den där tanken att allting ska vara nytt, nytt, nytt hela tiden. och framför allt har jag svårt för att nytt alltid definieras utifrån det som är senast ut på marknaden och in i mediekarusellen. när det enda viktiga i själva verket är vad som är nytt för mig."

så inleder lennart persson den samling texter som skulle komma att bli hans sista. och inget kan väl vara mer sant när vi talar om populärkultur (eller för den delen: kultur överhuvudtaget). eller?

när beskedet om lennarts bortgång nådde mediasfären för drygt två veckor sedan slog den ned som en bomb. alla sveriges allra mest framgångsrika musikjournalister började genast skriva på små hyllningstexter till landets kanske allra största musikskribent under de senaste fyrtio åren. jag har själv blivit matad, trugad, lockad, inspirerad och irriterad av perssons enorma kunnande i åratal. kanske hade jag, när jag var yngre, svårt att uppskatta hans lite underfundiga, småtorra humor men när jag nu läser igenom "sånger om sex, gud och ond bråd död" inser jag att få har beskrivit en abstrakt sak som musik med samma exakthet. 

persson beskriver historierna, det mytiska, kring musiken - inte musiken som i världen allena stående objekt. han förstår att sammanhangen skapar uttrycket. bluesen blir således inte lika intressant om du inte har den sociala bilden klar för dig - du måste se plantagen, resan till det gyllene norr och chicago. soulen får inte samma mening om du inte i tanken kan besöka detroit eller stax i memphis. rolling stones blir betydligt mer ointressanta om du inte kan se en ung mick jagger svansa efter howlin wolf som ett nervöst litet barn.

hos lennart börjar människorna bakom mästerverken leva. big mama thornton jagar little richard med en machete, lou reed tvingar de andra i the velvets att sparka john cale, peter green blir kidnappad av ett drogkollektiv under en tysklandsturné 1970, macy skipper avslöjar pillerknaprandet på sun studios. allt flyter samman till en absurd fascinerande och i all misär extremt lockande värld. persson uppmärksammar hur skapandet och tragedin verkar gå hand i hand. som titeln antyder guidar han oss längs mörka gångar. det kan vara en manisk phil spector som envist och totalt oförståeligt vägrar klippa ner sitt fem minuter långa självförhärligande (och patetiska) tal i slutet av julskivornas julskiva. det kan vara duke ellington som ensam kvar i studion klinkar fram en version av "blood count" - den sista låt bästa vännen billy "sweet pea" strayhorn skrev på sin dödsbädd bara dagar tidigare.

när man var på besök i malmö så blev man sällan förvånad om lennart persson stod och grävde bland plattor på folk å rock. intresset för musik dog aldrig. eller om man hittade honom livligt diskuterandes med kunderna på den skivaffär han själv startade - musik och konst. dessutom svarade han alltid på mail. varje gång jag skickade en av mina egna releaser kom det ett konstruktivt mail tillbaka med synpunkter och uppmuntran. dessutom förstår jag nu hur stort det egentligen var att lennart själv skrev en artikel om sleeping beauty i sonic magazine i samband med vår första ep-skiva. tiden ger perspektiv.

och det där med upplevelsen av något nytt då? vad är egentligen nytt? för var dag som går blir jag säkrare och säkrare på att det är mötet med någonting nytt som definierar ordet. möjligheterna till omskakande upplevelser finns lika mycket i vår historia som i dagens tidning. du förändras av varje intryck. mötet med kraften i ett uttryck. och utifrån den tanken blir det svårt att berättiga ett ständigt jagande efter det senaste, det som ingen tidigare hört. istället framstår sökandet efter det som verkligen betyder något som allt viktigare - oavsett om det kommer direkt från pressarna eller gömmer sig, oåtkomligt men möjligt. du måste bli ditt eget filter och inte acceptera att samtiden slaviskt matar dig. du äter bara när du vill. och idag när buffén är så stor och lättåkomlig finns det inte någon som helst anledning att bli lurad. den svåra vägen har blivit asfalterad och inte ens en körkortslös kan köra fel.

Spotify: Lennart Persson - Sånger Om Sex, Gud och Ond Bråd Död

Ryan Adams - Infinity Blues

det finns hundratals exempel på att det inte går. att byta en framgångsrik musikkarriär mot författarskap och vice versa är i vanliga fall början på antingen galenskap eller åtminstone ett tecken på att nu, nu börjar slutet. missförstå mig inte, allkonstnären har länge varit en av de allra mest glorifierade personlighetstyperna i den västerländska romantiska världsbilden. den moderna varianten av geniet - som tog över efter det klassiskt antika idealen och ofta var synonymt med just denna allkonstnär - har varit förebilden för otaliga musiker, målare och författare i åtminstone ett par hundra år. vi ser gärna bilden framför oss: högarna med halvskrivna diktsamlingar, gitarren (eller motsvarande instrument) på golvet, penseln i handen. dessutom skall han (för det är oftast just en han som kännetecknar bilden av fenomenet) gärna befinna sig i samhällets utkant, försupen med brinnande ögon och rufsigt hår.

tyvärr ser verkligheten, om man skall vara riktigt krass och generaliserande, inte riktigt ut som myten. allkonstnärer är vi väl allihop, på något sätt, men sanningen är allt som oftast att man är bättre på något - att man har en uttrycksform där man verkligen kan förmedla. därför läser jag hellre boris vian än lyssnar på hans jazztrumpeterande. därför lyssnar jag hellre på leonard cohen eller bob dylan än läser beautiful losers eller tarantula. återigen, missförstå mig inte: alla delar av ett konstnärskap adderar givetvis till betydelsen av de andra. man blir det man skapar och även om inte verket i sig självt är avgörande ger det, i bästa fall, ytterligare en dimension till mer fulländade projekt. 

i dagens mediabrus verkar man dock uppskatta allkonstnären mer som metafor för något eftersträvansvärt än som verkligt intressant objekt. publiken verkar generellt sett vara relativt ointresserade när en konstnär byter uttrycksform drastiskt. jag vill inte gå så långt som att påstå att detta påverkar konstnärernas val av uttrycksform, men givetvis finns det uppenbara fördelar med att, publikt sett, stanna i den fåra man först når framgång inom.

ryan adams, en av de få musiker från nittiotalets altcountryscen som faktiskt blivit kommersiellt framgångsrik, meddelade för några månader sedan att han har för avsikt att dra sig tillbaka från musikscenen för att istället ägna sig åt sitt författarskap. jag införskaffade genast den nyss utkomna "infinity blues", adams lyrikdebut, för att se vad som egentligen gömde sig bakom detta drastiska byte.

man kan med lätthet konstatera att adams redan på sina senaste plattor jobbat sig alltmer bort ifrån det allra mest traditionella sättet att skriva texter i populärmusikaliska genrer. vi har mött färre och färre rim, mer och mer versmått och fler fria fraseringar. på många sätt kan man säga att han i och med "infinity blues" bara bestämt sig för att till sist ta bort den sista del som skiljde sångernas texter från ren lyrik - nämligen den ackompanjerade musiken! tematiskt befinner vi oss i det landskap adams hållit på att måla, snickra och putsa på ända sedan nittiotalets mitt. det är mycket ensamhet, melankoli, stor stad - lite människa, krossade glas och hjärtan, tankar som fastnar, depressioner, rum som snurrar, stora sängar som aldrig används. man känner igen adams ilskna cynism, hans till synes godtyckliga utfall av hat (och av kärlek) och den övergripande känslan av att inget, absolut ingenting, är livslångt, beständigt. 

vid en första genomläsning av samlingens nästan 200 dikter och fragment är det nästan allt för enkelt att bara drunkna i all melankoli. intensiteten är nästintill påträngande - som om någon skjuter den mot dig, maskingevärsstyle. du duckar, ger upp, klarar dig, fortsätter. på något sätt känns det som att adams försöker få ihop den återhållsamma melankolin hos t ex w h auden med den opolerade rättframma skjutjärnspoesin hos charles bukowski. som att han har för mycket vackert att beskriva, så mycket att det i alla stjärnhimlar, handhållningar och uppbrott nästan blir fult. fult och oviktigt. tillfälligt som det där sista vinglaset, när ljusen redan tänts i baren, som bara är till för att glömma. 

till sist är det bara själva konsten kvar. den blir ett självändamål i sig. och behöver matas. det är som att den blivit ett okontrollerbart monster som behöver det förgängliga, alla begär, alla förluster för att kunna fortsätta föröka sig. 

och kanske är det just så det är. att allt försvinner av en mening. och att vi i slutändan står ensamma. ensamma med bara bilden av vad som hänt. ensamma med konsten.

"inifinty blues" är långtifrån någon perfekt samling lyrik. inte alls perfekt faktiskt. det finns något nästan slarvigt över stora delar av kompositionen, som om fragment lämnats orörda. ändå fastar jag. fascineras över intensiteten, storhetsvansinnet och njuter av hur vissa perfekta avsnitt följs av ren högstadieschablonism. ur allkonstnärsperspektiv kan man se verket på alla de sätt jag tidigare presenterat. det kan vara början till slutet, början till galenskapen, det kan vara det hyllade bytet, det kan vara den kompletterande bilden, den nya vinkeln. och det bästa av allt är att alla dessa tolkningar faktiskt kan samsas och vara sanna på sitt sätt.

Deportees - Under The Pavement-The Beach

jag har länge hävdat (hm, sen 2004 i alla fall!) att deportees är sveriges i särklass bästa band - både på skiva och i livesammanhang. nu kommer bandets tredje platta och dagspressen är full av de vanliga bleka, intetsägande porträtten om bråk inom bandet, skivomslaget och vad albumtiteln egentligen kommer ifrån. och vilken fågelart är det som fotograferas så vackert på albumets framsida? ja du. vilken fågel är det? vilken kan det vara??? utan att använda alltför stora ord, eller låta alltför trött och bitter, så kan man inte annat än att skratta åt stora delar av svensk dagspress nöjesjournalistik. uppenbart är försöken att gå djupare än den pressrelease skivbolaget matar ut inte speciellt många. efter att ha plöjt igenom det mesta av bevakningen kan man torrt konstatera att stor bild, lite text dominerar. tack och godmiddag. 

albumet då? jo, på framsidan är det en fågel. och då undrar du säkert - vilken sorts fågel? efter att noggrant, riktigt ingående, studerat skivbolagets matiga pressrelease och tittat på bilden i flera sekunder skulle jag med största säkerhet våga påstå att.........asdgfsz

stopp.

spela tillbaka.

albumet då? under the pavement - the beach är inte alls den stora förändring, eller den stora återgång, som vissa kritiker beskriver. snarare har deportees förfinat och i guld polerat alla delar som funnits där innan. det souliga är kvar, de luftiga ekokamrarna likaså, stora pianon, gudabenådade melodier och en känsla för arrangemang som skulle göra merparten av den svenska artisteliten gröna av avund. peder stenbergs röst låter bättre, mer mogen, än någonsin och thomas hedlund spelar så avskalat att man ibland undrar om han finns med i all elegans. fantastiskt bra. 

i euforin är det lätt att dras med, men jag skulle bli förvånad om det har släppts ett album av den här kalibern i sverige på, ja, åtminstone ett par (fyra, fem, sju) år. jag har inte hört något bättre - så mycket är givet. deportees stora styrka är att bandet faktiskt jobbar i en nästintill egen genre, med lika mycket då som nu, åtminstone inom rikets gränser. på något sätt är det som att phoenix och wilco fått en dotter - minst lika vacker som sina föräldrar. och som i den bästa av smörtyngda hollywoodrullar växer hon nu upp och blir balens drottning...

Pär Lagerkvist - Han Som Fick Leva Om Sitt Liv

pär lagerkvist (1891-1974) har varit och förblir en av de mest betydelsefulla författarna för mig. få har som lagerkvist beskrivit livets mest essentiella inre och yttre konflikter. han förhåller sig allt som oftast i gränslandet till det stora existentiella frågorna - förhållandet mellan människor, förhållandet till en osynlig och frånvarande gudsgestalt, förhållandet mellan livets möjligheter och livets avarter. ett av lagerkvists mer bortglömda verk, skådespelet "han som fick leva om sitt liv" (1928), är ett av de allra finaste, mest avskalade i förhållande till dessa kärnproblem.

vi befinner oss i en skomakarverkstad. handlingens huvudperson, daniel, har precis kommit tillbaka, fått en gudomlig möjlighet att leva om sitt liv. varför han dog första gången minns han inte. varför han är skomakare är honom lika dunkelt. det han vet är att han en gång varit död och kommit tillbaka för att rätta till misstag han gjort i sitt tidigare liv. 

det skall snart visa sig att daniel i sitt tidigare liv mördat sin maka, anna - en handling i desperation över livets meningslöshet. detta går upp för honom när en för andra osynlig gestalt, huvudpersonen i sitt tidigare liv, uppriven och med blodig kniv i handen kommer in mitt i ett irriterat och uppgivet ögonblick av tvivel på meningen med de monotona inslagen i livet. 

anna, som uppfostrat fyra barn tillsammans med daniel, kan omöjligt förstå hans plågor. livet är gott nog som det gestaltar sig. och när sonen, en tystlåten karaktär vid namn elof som är tänkt att ta över faderns skomakeri, faller in i depressiv jargong (med en stark olycklig kärlek som grund) är daniel helt oförstående. han har satsat allt på att bli den definition av rättfärdig människa han tycks finna omkring sig - en människa som lägger sitt liv i guds händer, hårdnackat stretar på, tar säkra men små steg och inte gör en fluga förnär. hans främsta mål är att leva om sitt liv - på ett annat sätt än första gången. under skådespelets gång står det dock alltmer klart att han bara lever sig igenom en repris.

istället för förståelse verkar daniel ha nått ett stadium av självförnekelse och totalt förträngt den fråga som plågar honom hårdast: när skall livet och förändringen egentligen börja? och när elof, nästintill som en metafor för den världsliga, ständiga kampen, går in i ett rum, stänger dörren och skjuter sig är cirkeln sluten. den emotionelle elof är ännu en spegelbild av faderns tidigare inkarnation som daniel i sin fromma, apatiskt gudsfruktiga världsfrånvändhet inte längre förstår. han, mördaren som kommit tillbaka till livet, har återigen ett rämnat liv vid sin sida. 

historiens enkelhet skapar dess slagkraft. lagerkvists kärnfrågor ligger blödande, öppna. varför finns det en gud om han inte är god? om alla handlingar är fria, varför verkar ödet så predestinerat i världen? hur blir människan fri från sin ångest? och, den kanske allra mest brännande, vad är en god människa? är det en människa som lever ut sig själv, eller som lever ut konventionerna till fullo. är vi fast eller kan vi faktiskt forma vår omgivning???

lagerkvist slogs med de här frågorna genom hela sitt författarskap. och det är just de tidlösa frågeställningarna som gör de flesta av hans verk läsvärda, kanske till och med viktiga, än idag. att problematisera livet gör det givetvis svårare men oftast, relativt sett, mer givande. någonstans i den tankegången hittar man det givna svaret till de som refererar till lagerkvist som ständig dysterkvist. dysterheten i hans gärning är inte heller utan ljus - speciellt i författarskapets senare verk finns det mer hopp, litet och stort.

att "han som fick leva om sitt liv" är en mer eller mindre bortglömd grundpelare i nobelpristagarens bibliografi är tyvärr ett faktum. att pjäsen avslöjar delar av lagerkvists innersta livsfrågor på ett nästintill glasklart sätt är också bortom tvivel. en som tidigt förstod potentialen i verket var ingmar bergman, som redan 1939 satte upp pjäsen på mäster-olofsgården i stockholm. bergman skriver själv om arbetet i sin dagbok: "Vi har kanske aldrig nedlagt sådan energi och omsorg på just det rent psykologiska utarbetandet av gestalterna, som i detta stycke". förvisso har samme bergman senare i karriären kallat uppsättningen för "en alldeles förfärlig föreställning", men det tar givetvis inte bort något av verkets ursprungliga skimmer.

Ord & Bild #5-2008: Människan Efter Människan

efter ett par relativt sömniga nummer vaknar anrika ord & bild till rejält i temanumret (#5-2008) om transhumanism eller människan efter människan som redaktionen så träffande kallar textsamlingen.

vi översköljs dagligen med frågeställningar kring hur pass stor del teknik och tekniska framsteg skall ha i vår vardag. tanken att människan alltmer blir slav under en skenande teknisk utveckling finns högljutt representerad, liksom motsatsen - att tekniken är ett måste och en framstegets dygd i dagens samhälle. första gången jag på allvar funderade kring den mekaniska människobilden var nog i början av 2000-talet. kanske 2001. jag minns i alla fall en föreläsning i det då nybyggda kårhuset på chalmersområdet i göteborg. sven-eric liedman stod vid podiet och förkastade alla tankar kring att den mänskliga hjärnan fungerar på samma sätt som en dator. liedman försökte tillrättavisa trenden som enträget ville beskriva människans hjärna som en hårddisk. den stora skillnaden mellan människan och maskinerna hon skapat är och förblir, menade liedman, förutsättningarna för känslor, möjligheten att känna. en maskin känner inte. en maskin kan därför inte vara motiverad att göra något som den inte blir programmerad för att göra. det var tydligt att den mekaniska världsbilden hade mött nya hinder i och med dataåldern, nya problematiska frågor att ställning till. 

och det är här vi smyger oss in i diskussionen kring transhumanism. transhumanismens sammanhållande kraft är tanken på att människan behöver förändras, förstärkas, förbättras. och att detta faktiskt är möjligt att genomföra inom en inte allt för avlägsen framtid. det finns en stark evolutionistisk tankeströmning - en tydlig väntan på nästa singularitet, nästa avgörande steg på i den mänskliga evolutionen. h+, som är tankerörelsens eget benämning på nästa människoras, kommer att kännetecknas av perfektion. med hjälp av tekniska framsteg målas en science fiction-värld upp. människans egenskaper liknar alltmer det som vi nu kallar robotar, androider, fast med en allt större dos mänskliga drag. jag får känslan av att rörelsens mest hängivna anhängare gärna har långa filmkvällar med matrix-trilogin på hundratums hemmabioduk, men samtidigt - det finns en tydlig poäng i rörelsens argumentation. onekligen kommer det, så småningom, bli så att människan utvecklas så långt ifrån sin nuvarande position att man skulle kunna tala om en h+. 

en av de mest intressanta essäerna i ord & bilds temanummer är helena granströms om den mekaniska synen på människan och världen. granström visar hur vi genom att, i modern tid, objektifiera varje del av den mänskliga kroppen (och sinnet) skapat en konstruerad bild av både verklighet och det mänskliga väsendet. man ser på sig själv och sin omvärld utifrån - ett distanserat betraktande av ett objekt. tanken på att allt omkring oss är konstruerat  skapar grogrund för en fusion mellan nästintill religiösa skapelseberättelser och strikt naturvetenskapliga axiom. och någonstans här hittar vi transhumanismen. h+ är en konstruerad människa, som finner sin mening i tanken om att hela världens historia är en historia om konstruktion och framsteg. det är en individualistisk människa, med sin styrka som främsta vapen. 

en annan intressant tanke, som i och för sig inte är ny för transhumanismen, är den om att skapa ett evigt liv för människan. dock, måste man tillstå, har förutsättningarna för att faktiskt lyckas ökat betydligt sedan medeltidens elixirexperiment. transhumanisterna ser framtidens inneboende möjligheter - i princip verkar det stundtals som att cyborgerna (fusionen mellan människa och maskin) faktiskt är rörelsens preferens. man talar om kemiska preparat som utan biverkningar skapar energi för att jobba 48 timmar sträck, man talar om benproteser som fungerar bättre än mänskliga ben, man talar om att övervaka ett fosters framsteg i en artificiell livmoder - bortom de eventuella faror en verklig kvinnas livmoder kan innebära. man talar om en värld där teknikens framsteg är så betydande att alla delar av livet påverkas. och det bästa av allt? att vi i princip kan förutsäga den här utvecklingen bara genom att observera moores lag. moores lag är kurvan som visar att den tillgängliga datorkraften fördubblas var artonde månad. håller utvecklingen i sig, kombination med genteknikens framsteg, är det inte alls omöjligt att förutsättningarna för h+ snart finns i våra händer.

kritikerna då? givetvis finns det en uppsjö oroliga, arga, upprörda sådana till det transhumanistiska perspektivet. amerikanen bill joy tillhör de allra hårdaste. i ord & bilds kortsummering av hans tankar framgår det att han i princip anser att vi bör avstå från tekniska framsteg som har potential att skada oss. det finns ingen anledning, anser joy, att tro att maskinerna så småningom inte skulle bli smartare än oss. människan kommer inte frivilligt att lämna ifrån sig makten, men med ett maskinberoende som är så omfattande att varje livsaspekt påverkas vore det i princip självmord att stänga av, menar han. maskinerna kommer, så småningom, segra om vi inte gör något nu. dystopi? ja. faktiskt. 

peter gärdenfors ger i sin text ett mer nyanserat, lugnt, intryck. han hävdar att maskinernas totala brist på emotion och motivation kommer att bevara dem i människans våld så länge människan vill det. maskinerna ger oss snarare, som essäns titel antyder, istället en anledning att vakna. vi har, genom dem, tillgång till all i princip all information, vi får hjälp med saker där vi tidigare stött på problem, osv, osv. gärdenfors har en uppenbart teknikvänlig inställning, men hans sakliga argumentation gör det svårt för läsaren att inte hålla med.

så vad är då människan efter människan? det är en fråga som i princip är omöjlig att svara på. jag tror, möjligtvis, att den så för transhumanismen hett eftertraktade singulariteten så småningom kan anses ha inträffat. dock är jag mer tveksam till att man skulle kunna märka övergången. historien skapas i varje sekund och så länge du är del av den är det svårt att säga något bestämt om dess skeenden. det krävs ett tidsperspektiv bakåt (och framåt) för att kunna säga att en förändring verkligen inträffat. förändringar kommer att ske, men på samma sätt som vi ser tillbaka på det tidigare stadiet av människan, kommer framtiden se tillbaka på oss. om transhumanismens version av h+ är på väg mot oss inom överskådlig tid eller inte är därmed svårt att säga. intressant är i alla fall att följa idéströmningens obotligt optimistiska, futuristiska och teknikkramande framtidsvision. kanske kommer vi se på den med samma fnissande förlägenhet som vi nu ser på 1950-talets tankar om 2000-talets människa. kanske inte. gränsen mellan klassisk science fiction och verklighet kanske håller på att suddas ut.

Richard Florida - Den Kreativa Klassens Framväxt

klassteori kanske inte är en av de hetaste frågorna i dagens samhällsklimat. bortsett från svalnande och decimerade första maj-tåg med ekon från en tid då man utan problem kunde urskilja en arbetarklass och en borgarklass, så är klassteorins praktiska tillämpning idag mer retoriskt viktig än en reell politisk agenda. så uppfattar jag det i alla fall. 

richard florida, professor i public policy vid george mason university i virginia och en av framtidsforskningens nutida superstjärnor, skapar i sin ohämmat hyllade och tungt kritiserade samhällsanalys, "den kreativa klassens framväxt", en ny klass och blåser, följaktligen, nytt liv i gammal hederlig klassteori. när man talar om klass innebär det utan undantag att man ställer grupper mot varandra. tänkandet, oavsett perspektiv, kräver en viss mått av elitism för att bli bitande, träffande och framförallt provocerande. florida har helt uppenbart provocerat många. han hävdar ihärdigt att en ny social klass, den kreativa, är den som i framtiden kommer att vara (och på flera sätt redan är) den som driver på den ekonomiska utvecklingen. detta leder i förlängningen att den kreativa klassen är den absolut mest avgörande maktfaktorn kring staters (och platsers) utveckling.

vilka ingår då i denna kreativa klass? florida menar att alla som kan sägas arbeta kreativt (från forskare till ingenjörer och musiker) blir en maktfaktor. alla dessa kreativa yrken hänger ihop på det viset att de dras till varandra, skapar kluster i attraktiva, levande regioner. florida utgår, med ett imponerande källmaterial, från olika platser i usa och tittar på utvecklingslinjer. för att en region skall blomstra så krävs det att tre saker kontinuerligt ombesörjs och vårdas: teknik, talang och tolerans. tekniska framsteg skall näras genom forskning, ett bra universitet och fördelaktiga miljöer för företag. universiteten och företagen skall i sin tur dra till sig talang genom att locka med sin stad som helhet. floridas undersökningar visar på att den kreativa klassens preferenser är öppenhet, levande kulturliv och tolerans mot homosexuella, invandrare och andra utsatta grupper (för att nämna några indikatorer). utifrån dessa har han sedan skapat ett bohemindex, ett gayindex och ett mångfaldsindex där man, tillsammans med ett högteknologiindiex, kan mäta städers totala dragningskraft på den kreativa klassen. 

floridas teori bygger på att kreativa människor dras till platser som har en kreativ miljö. det är därför som, hävdar han, politiskt initierade projekt som nya sportarenor, nybyggda köpcenter och stora kontorskomplex inte fungerar längre. den kreativa klassen söker istället autentiska upplevelser, en levande närmiljö och ett starkt profilerat kulturellt utbud. allt anpassat efter det nya samhällets sätt att arbeta på (ständig tillgänglighet etc). florida tar otaliga exempel från amerikanska städer. ett av de starkaste är kanske fallet austin, tx, som innan åttiotalet var en plats i princip utan tillväxt. en fokusering på att starta upp ett nytt universitet, dra till sig högteknologi och marknadsföra sixth street som fönster för den starka lokala musikscenen visade sig vara ett genidrag. 

det finns tre saker i den här boken, tre sanningar, där jag tycker att florida verkligen argumenterar övertygande. för det första tar han effektiv udden av all argumentation som menar att platsen, i och med internets intåg, har blivit oviktig. helt uppenbart är det viktigt för människor var de bor och de som definieras som medlemmar i floridas kreativa klass verkar vara än mer petiga - det som existerar utanför arbetstid är minst lika viktigt som det som händer på arbetstid. den parallella verklighet som nätet innebär kan inte helt ersätta den fysiska världen.

för det andra argumenterar han med briljans kring hur det sociala kapitalet i princip helt spelat ut sin roll, åtminstone så som det traditionellt definierats. det sociala kapitalet som teori har sina rötter i emile durkheim och senare pierre bourdieu, och talar om den mänskliga kontakten, tilliten man kan sätta till relationerna omkring sig, som avgörande för ett samhälles fortlevnad. florida visar dock med tydlighet att de starka band, förtroenden, mellan människor som kännetecknade tidigare samhällsstadier idag snarare är ett hinder mot kreativitet och tillväxt. människor idag vill ha många svaga kontakter och kanske bara ett fåtal starka (florida nämner siffor på mellan 5 och 10).  detta betyder inte, påpekar florida, att folk i allmänhet är mindre engagerade - det är bara det att den kreativa ekonomin har stöpt oss för en annan sorts samvaro, en mer nätverkande, mindre djup samvaro. individualismen är för florida allsmäktig, men nästintill utan negativ konnotation.

för det tredje så visar också analysen att vi inte är helt styrda av stora företag. floridas siffror pekar snarare på att storföretag flyttar dit teknisk och kulturell spetskompetens finns. den kreativa klassen flyttar dit en lämplig grogrund för verksamheten finns - och då ser florida denna som ett helhetskoncept. en stad med många musiker och konstnärer drar till sig fler musiker och konstnärer. individen är viktigare än institutioner som museum och konserthus. det lilla perspektivet skapar den stora dragningskraften. en stad med stora universitet drar till sig skarp talang. och så vidare. och så vidare. den stora utmaningen är att skapa denna grogrund. 

trots all övertygande argumentation och all populärvetenskaplig briljans så finns det aspekter av floridas slutsatser som är mer frustrerande. till exempel kännetecknas hans argumentation av en ohejdad individualism, en nästintill glorifierande elitism och vad som kan sägas vara ett typiskt medelklassperspektiv. han påpekar i och för sig flera gånger att insikten kring den kreativa klassens framväxt och framtida dominans kan komma att innebära vidare klyftor i samhället som stort. han ser redan tendenser på större segregation där regioner som lockat till sig kreativt kapital drar ifrån andra som istället tappar kreativ kraft. han menar därför att en av de avgörande utmaningarna är hur man ska lyckas integrera fler och fler människor i denna upplyst kreativa klass. i förlängningen väcks dessutom en annan pockande fråga: hela den värld av fysisk produktion som är försvunnen från i-länderna, men likaså avgörande för den höga levnadstandard den kreativa klassen kräver - var är den? givetvis utplacerad på billigare marknader runtomkring i världen. den kreativa klassen som teori är kanske bara helt tillämpbar på ett samhälle som redan har hegemonitet över stora delar av den övriga världen. någon måste, utan tvivel, tillverka produkterna som kreativiteten skapar. 

kreativiteten är för florida något heligt. och när man följer hans historiska exposé, från jägarsamhället via jordbrukssamhället, handelssamhället, det industriella samhället och organisationssamhället till det kreativa samhället (som han kallar det nuvarande) blir man på flera sätt övertygad om att han har rätt när han tillskriver den enorma krafter. hans verk är ett visionärt sådant, med ett imponerande, övertygande, evolutionstänkande där den starke kommer att överleva. dessutom, med befogad kritik i beaktning, får man i slutändan inte heller överskatta ett enda verks möjlighet att utveckla en komplett teori. florida drar upp riktlinjerna för ett nytt tänkande kring arbetskraft, kreativitet och samhällsutveckling. resultatet av de första stegen är intressant, tankeväckande. detaljarbetet ligger på oss själva, på vår omvärld.

Bela Bartok - Piano Works // Novell # 1-2-2009

under det senaste halvåret har det dykt upp allt fler reportage från ungern i svensk press. startskottet kan kanske ha varit sättet som ungerns ekonomi totalt kollapsade på i den globala finanskrisens fotspår, men under ytan av siffror, ostabila regeringskonstellationer och folkliga protester tycker jag mig ändå finna något mer - en vilja att hitta något som skall kunna kallas en ungersk nationalkaraktär. jag vet, ordvalet är gammaldags. nationalkaraktärens gyllene period var artonhundratalet, men jag hittar för tillfället inget bättre sätt att förklara de ständiga beskrivningar ungersk pessimism som florerar runtomkring oss just nu. 

man kan ju förstå dom, ungrarna. inte nog med att ekonomin imploderat totalt, hela den moderna historien är full av nederlag - från kejsardömets kollaps, via tysk och sovjetisk ockupation och överhöghet till en osäker, korrupt demokrati. i, till exempel, budapest är den tragiska historien ständigt närvarande. där har man gjort turistmaterial av nazisternas och kommunisternas brott, medan det allmänna intrycket är att staden istället söker den positiva delen av sin identitet längre bak längs tidslinjen. man förkastar sin nutida historia och vårdar istället de klassiska epokerna, kejsardömet - ett försök att bygga en framtid med tanken om en storslagen dåtid som bas.

för någon vecka sedan publicerades ett resereportage från budapest, undertecknat richard swartz, i dn. swartzs intervjuobjekt bekräftar bilden av ett kollapsande land och längtan efter en svunnen tid. man beklagar sig över att den ungerska paprikan nu håller på att slås ut av importerad dito. skandal! man verkar missnöjd med ett utökat utbud. det finns till exempel alldeles för många brödsorter att välja på. inte bara de två olika traditionella ungerska bröden. skandal! man beklagar sig över den sittande regeringsmakten. det är ingen ordning och reda nu. samtidigt är man förbittrade på kommuniststyret och de kvarlevor av för mycket ordning och reda som finns kvar i dagens vardag. 

utmärkta musikmagasinet novell har i sitt nya nummer (#1-2/09) hakat på trenden. man skickar en reporter ner till huvudstaden budapests musikscen. författaren menar att bilden av ungrarna är den av europas mest undergångsromantiska befolkning. ungrarna uppges vara ett folk som fortfarande känner trauma efter förlusten av tre fjärdedelars territorium 1918.  längtan tillbaka till ett odefinierbart förflutet är det återkommande temat. novells reporter träffar klubbägare och musiker som uttalar sig om att ungrarna "gillar att klaga", att dom är ett "melankoliskt" folk och de kommer enhälligt fram till slutsatsen att det alltid har varit så. om det kommer från det allmänt hårda livet, bergochdalbanan många ungrare befinner sig i, eller om det är ett karaktärsdrag förblir ändå lite oklart.

så, finns egentligen nationalkaraktärer? svaret måste bli (ett eftertänksamt) nej. givetvis är begreppet en social konstruktion, med målet att avskilja och särskilja. detta betyder dock inte att samhället som sådant inte kan skapa underlag för känslor som delas av stora lager av befolkningen (i ungerns fall ett drag av melankoli och pessimism). och givetvis kan årtionden av motigt styre och bara långsamt stigande reallöner och levnadsstandard sätta käppar i hjulet för även den mest optimistiske. dock bör man betona att allt som kan karaktäriseras som någon form av nationalkaraktär inte har något att göra med fysiska förutsättningar som klass, kön eller annat. drag som vi, i dagens pressklimat, verkar anse vara typiskt ungerska handlar mer om stämningar - om känslor som förmedlas ut till den beskådande och nyfikna omvärlden. det vi kallar nationalkaraktär är kanske snarare uttryck för ett rådande samhällsklimat. 

jag söker i samlingen efter michel béroffs tolkningar av bela bartok (1881-1945), ungerns store nationalkompositör. bartok vände sig inåt för att hitta kraften. istället för att fortsätta komponera utifrån mer utmanande och exotiska zigenar-teman (så som han gjort hela sin läroperiod) hittade han, med start 1905, styrkan hos den musikaliska tradition som fanns på den ungerska landsbygden. de ungerska folksångerna som förts vidare muntligt, från generation till generation, blev de byggstenar som bartok komponerade sina allra mest eggande verk med. 

bartok menade själv att desto enklare en melodi var desto fler möjligheter fanns det att skapa runtomkring den. tanken är storslagen. de enklaste linjerna skapar den trygghet som ger utrymme för alla steg, sneda eller inte, som man för tillfället tror är dom rätta. kanske kan ungrarna omskapa bilden av sig själva genom just den nyktra tillbakablicken på sin moderna historia och letandet efter linjer att förhålla sig till.

The Tallest Man On Earth - Shallow Grave // The Best Of Broadside 1962-1988 : Anthems of the American Underground // Washington Square Memoirs

igår satt jag i en total tidskapsel igen. och den här gången var det inte (bara) stora teaterns 1800-talsinteriör som bidrog till känslan av tidlöshet, den starkast bidragande faktorn var the tallest man on earths fantastiska fusion av klassisk amerikansk folkmusik och nutida singer/songwriter. nu må det ju vara hänt att gränsdragningen mellan just dessa etiketteringar kanske inte är den allra skarpaste - det jag kallar amerikansk folkmusik kanske du med lätthet kastat in i det mer moderna begreppet singer/songwriter. jag vet inte. i sammanhanget är det mindre viktigt. hur som helst så ekade arvet från det tidiga sextiotalets new york från första till sista ton. känslan, så som jag har beskrivit den för mig själv, i mitt inre, av att sitta på izzy youngs folklore-center i greenwich village, eller på sis cunninghams broadside-kontor, lyssnandes på phil ochs, den unge bob dylan, sorgligt oupptäckte sammy walker eller någon annan mer eller mindre bortglömd folksångare infann sig i alla fall. 

den amerikanska folkmusik med rötterna i europa (irland, england) och med galjonsfigurer som woody guthrie skiljer sig från den mer blues och countryinfluerade versionen dels genom harmoniken (dominans av rena durackord utan direkta färgningar, ofta med öppna stämningar på stränginstrument) men också genom sättet att berätta. the tallest man on earth jobbar definitivt med utgångspunkt i denna mer poetiskt målande stil, snarare än i country/blues-traditionen. och det är det som gör att han, trots uppenbart tillbakatittande, känns riktigt spännande och fräsch idag, 2009. det kan vara det faktum att i princip hela singer/songwriter-världen under de senaste tio åren jobbat nästintill uteslutande med den andra grenen - den blues, delta och country-influerade (americana). det kan vara bristen som bidrar till nyfikenheten. kanske. eller så är det bara så enkelt att the tallest man on earth igår tog sig in i tidskapseln och gjorde ett extremt trovärdigt återupplivningsförsök av en genre som verkligen behöver friskt blod.

inspirerad letar jag på morgonen efter i hyllorna efter två cd-boxar (jo, det fanns sådana - den ultimata presenten på nittiotalet!) med just den amerikanska folkmusik the tallest man on earth påminner mig om. "the best of broadside 1962-1988" står (lite dammig, jag erkänner) där jag lämnade den. broadside var en stencilerat magasin som utöver tidningsverksamhet även gav ut vinylsamlingar med aktuella folkmusikakter. jag tror de gick under samlingsnamnet "broadside ballads". dylan började sin karriär där, phil ochs likaså. husguden hette woody guthrie, rörelsens ledfigur pete seeger. mycket av innehållet är för naivt, politiskt, gulligt för att verkligen beröra mig annat än som historiskt dokument, men det finns oförglömliga guldkorn som är lika aktuella just idag som då. peter la farges "ballad of ira hayes", sammy walkers "song for patty", malvina reynolds "little boxes". det forsätter och fortsätter. broadsidekonceptet - ett kontor där musiker kommer in med sina bidrag för eventuell publicering i ett stencilerat magasin eller en platta med mikroskopisk upplaga kanske inte känns helt relevant idag, men klimatet verkar uppenbart har varit extremt inspirerande för sextiotalets unga folkmusiker. 

systerboxen "washington square memoirs: the great urban folk boom" är överlappande och kompletterande. den fokuserar på perioden 1950-1970. de intressantaste inslagen är de som föregår broadside-boxen i tid. woody guthrie, kingston trio, new lost city ramblers, cisco houston - generationen innan folkmusiken som genre blev pånyttfödd igen. du kan gräva hur länge som helst i traditionen. det viktigaste är ändå att se hur evolutionskedjan mellan the tallest man on earth och de båda boxarnas drygt 8 timmar musik från den amerikanska folkmusikens guldålder förblir uppenbart obruten.